2007 års hedersporträtt på Gripsholms slott av Antonia Ax:son Johnson av Elisabeth Ohlson Wallin.
I dagens DN skriver Pia Gripenberg om Antonia Ax:son Johnson, som satt som mål för Ax:son-företagen att ha minst 20 % personer med utländsk bakgrund bland cheferna år 2020. I artikeln beskrivs en företagsledare med stort socialt ansvarstagande.
”Antonia Ax:son Johnson, ordförande och fjärde generationen i familjeföretaget Axel Johnson, höjer kraven på jämställdhet och mångfald i sina företag. Till år 2020 ska könsfördelningen vara 40–60 i ledningsgrupperna och minst 20 procent av cheferna ska ha utländsk bakgrund.”
[…]
”I dag är det närmast självklart att företag lämnar hållbarhetsrapporter och redovisar könsfördelning. Så var det inte under 1980-talet när Antonia Ax:son Johnson tagit över efter tre generationer av män och började förändra företagsgruppen.
– Jag blev kallad moraltant och fick veta att företagens enda uppdrag är att tjäna pengar – punkt.
– Även inom mina företag var många konfunderade. Miljöfrågorna var något som en myndighet, staten eller något institut skulle ta ansvar för, fortsätter hon.”
Ett nytt, mera mänskligt företagande alltså. Ett företagande med socialt och miljömässigt ansvar? Om detta är ett resultat av krav från myndigheters sida eller av ett personligt engagemang (eller både och) är förstås svårt att veta, men uppenbarligen har andra värden än de rent ekonomiska sipprat in i näringslivet här exemplifierade av Ax:son-företagen. Kanske har Antonia Ax:son Johnson insett vikten av dessa ingredienser för Ax:sons varumärke?
Märkligare är ändå resonemanget om att vissa procentantal (kvotering) av olika kategorier av människor ska finnas representerade bland cheferna i företagen. Jag undrar hur Ax:son Johnson resonerar här? Varför är identitetspolitiken viktigare än de personliga kvalitéerna? Tror Ax:son Johnson på att mångfald är bra i sig (vilket ju förstås inte är orimligt att anta), eller har hon köpt de rådande teserna om social konstruktion och maktordningar? I vilket fall är det ett kraftigt underbetyg åt företagets rekryterare, uppenbarligen lyckas man inte utan kvoter att vaska fram de mest lämpliga kandidaterna till chefspositionerna.
I övrigt är Ax:son Johnson inne på ett spår som jag tror vi kommer att behöva mer av i framtiden: medveten konsumtion. Billigast är sällan bäst. För någon eller något.
Feminister brukar ibland ta upp fallstudien om rekrytering till symfoniorkestrar. Om provspelning sköts bakom ridå blir fler kvinnliga musiker anställda:
”I USA publicerades år 2000 en stor studie av antagning till orkestrar. Forskarna studerade 7000 individer och nästan 600 provspelningar från slutet av 1950-talet fram till 1995. På 1970-talet gick många orkestrar ifrån metoden att handplocka musiker. Rekryteringsprocessen gjordes mer öppen genom annonsering och provspelningar. Kvinnors representation i orkestrarna ökade dramatiskt efter dessa förändringar. Vissa orkestrar införde ”blind auditions”. Musikerna fick spela bakom en stor skärm. För kvinnor betydde ”blind auditions” att sannolikheten att bli antagen ökade med ungefär 50 procent.” (länk med referens)
Kanske denna metod vore något för rekrytering till styrelseuppdrag. Då anställs man på merit och utfallet kommer då bli kompetensmässigt bättre oavsett vilket kön ledamöterna har.
Ja, varför inte? Människor anställs förstås inte på renodlat formella meriter idag, en stor del handlar om personkemi och första intryck etc. Att känna igen sig i den man anställer är säkert en betydande faktor vid anställning också och detta främjar väl inte heterogeniteten (om man ser det som egenvärde). Men jag ställer mig skeptisk till förutbestämda kvoter med olika grupper av människor eftersom detta förutsätter att alla grupperingarna har lika stort intresse (och likvärdiga meriter för) av chefspositionerna. En stor faktor bakom tveksamhet att satsa på ”ett osäkert kort” är förstås kostnaden för att anställa. Visar sig satsningen vara felaktig kan det stå företaget dyrt. Något som definitivt borde ses över och som jag inte begriper varför en högerregering redan inte har gjort någonting åt är sjuklöneansvaret. Det är absurt att företag ska stå för två veckor av lönen. Ett annat område är beskattningen av arbete rent generellt. Ska man dessutom tänka i kollektiva – och grupptermer så är kvinnor en risksatsning, eftersom de är mera frånvarande från arbetet (föräldraledighet, sjukskrivningar).
Vad menar hon med utländsk? Har barn på Montessoriskolan. Vi kan kalla det ett vitt medelklassprojekt, men andelen invandrare är faktiskt högre än i landet. Läkare, lärare, tjänstemän med västeuropeiskt påbrå är överrepresenterade bland föräldrarna. Är det fler tyska, brittiska och australiensiska chefer hon vill ha, eller är det fler asiater och afrikaner? När både rasister och PK buntar ihop ”invandrare” till en homogen grupp i samhället vet man att det är något ruttet i Sverige.
Ja, utländsk bakgrund kan betyda mycket. I vissa fall räknas man väl inte som svensk ens som tredjegenerationsinvandrare. Invandrare, eller ännu hellre, ”en av utländsk härkomst” är ett minst sagt luddigt begrepp som innefattar allt från en ålänning till en från Polynesien. Samtidigt är det väl ändå skummare att syssla med moderniteten vithetsstudier, där man utgår från någon form av snömosigt definierad vithetsfaktor som visar var på maktskalan en individ befinner sig.
Ja, intressant i sammanhanget är att deras definition på Person of Colour (POC) är ungefär samma som rasisternas. Vit är bara den som är helt ljus. En grek är POC liksom en person vars farmor var ”svart”. Ungefär som antingen har man det eller inte. Obama är alltså ”svart” trots att halva hans släkt är vit.
Enstillaundran hade en intressant diskussion om det där med ett par twittrare och där verkade definitionen minst sagt grumlig…
Jag skulle kunna satsa en slant på att med utländsk så menar det utomeuropeisk. Mest troligt någon från mindre asien.