Händer på sekretariatet

På Nationella Sekretariatet för Genusforsknings hemsida kan vi läsa om Klara Dolk, lektor vid Stockholms universitet, och om hur man hanterar ”bångstyriga barn” när det gäller att implementera genuspedagogik:

”Enligt Klara Dolk går genuspedagogik ofta ut på att pedagoger reagerar mot det könstereotypa. Det kan handla om att motverka stereotypa lekar, genom att exempelvis ta bort dockvrån eller integrera den med bilar. Ett annat sätt är att förlägga leken till en neutral miljö som skogen.

– I själva verket är barns lekar mycket komplexa. De gör både saker som överskrider normen och håller sig inom den. Pedagogerna kan bli bättre på att ta till vara det överskridande, där finns en potential, säger hon.”

Eftersom normbrytande per definition är bra?

”I arbetet med avhandlingen gjorde Klara Dolk en fältstudie på en förskola i Stockholm där man aktivt arbetar med genuspedagogik, likabehandling och barns rättigheter. Hon upptäckte snart att barns lekar ofta inte är vad de ser ut.

– Hemvrån var en populär lekplats, som kopplades till traditionell familjelek. Men vid ett tillfälle bestämde sig barnen för att råna hemvrån och göra den till ett rövarnäste!

Klara Dolk menar att pedagogerna, istället för att få kaos-ångest, skulle kunna se detta som ett kreativt försök till en helt ny hemvrålek. En lek som överskred normerna.

– Kanske borde man som pedagog i ett sådant läge stanna upp en minut och observera. Då kan man se att det pågår något spännande.”

Återigen; normbrytande är per definition bra? Hellre lek som går ut på att vara kriminell än att hålla på med vanliga hemmasysslor? Vad sänder sådant för signaler? Varför ska det vara bättre? Självklart ska ungar leka rövare och alla möjliga lekar (så länge ingen skadas, förstås), men varför är just lek med dockor eller att leka hem farligt? Och varför är det framför allt farligt att leka ”traditionella” lekar? Varför ska barn lära sig att det de naturligen vill leka är fel och att något annat är bättre? Vad leder all denna styrning till?

”Ett annat exempel från förskolan är när pedagogen Lena läser en kapitelbok om brandkåren. Hon läser ordet brandmän ett flertal gånger och stannar sedan plötsligt upp och frågar högt: ”Men varför heter det ’brandmän’ om det både är män och kvinnor som jobbar”? Ett barn förslår att hon kan säga ”brandmän” och ”brandkvinnor” och ett annat barn föreslår ”brandfolket”.”

Ja, det ska börjas i tid med feministisk indoktrinering. Kommer fler kvinnor att klara de fysiska kraven för att bli ”brandpersoner” om man redan på dagisnivå börjar programmeringen? Allt andas en märklig illusion om att om man bara formar barnen redan på dagis så kommer samhället att se ut som den feministiska utopin när de växer upp. Men vad händer när de små tjejerna blivit intalade att brandpersoner lika väl är kvinnor som män och de möter verkligheten som inte alls passar in i önsketänkandet?