Jag har skrivit om detta tidigare, men eftersom det fortfarande i högsta grad är aktuellt så finns det anledning att återkomma till ämnet.
Det senaste i raden av ord som söker kidnappas är kärlek och kidnapparen heter F!, Feministiskt initiativ:
Här och där, nu och då hörs partiledaren Schyman hänvisa till kärlek. Publiken är tänkt att få uppfattningen att F! står för kärlek. Dessvärre tror jag inte att man nöjer sig med det, med tanke på hur det har gått för de andra värdeorden som solidaritet och jämställdhet. Målsättningen är antagligen att snart börja hävda att stödjer du inte F!, stödjer du inte kärlek eller är någon slags motståndare till kärlek (Hat/hatare? Fast invändningen här kan självklart vara att motsatsen till kärlek inte är hat, utan likgiltighet, om det nu ens är korrekt att formulera det så…? Nu börjar jag nog snurra iväg från temat här…).
När jag kom hem från Finland hade jag fått en kommentar från en Anton på mitt inlägg om Athena Farrokhzads sommarprat:
”Tyvärr förstår jag inte hur någon överhuvudtaget kan bli upprörd över Athenas sommarprat. Det är som att vara rädd för kärlek och frihet. Jag hoppas ni kan lära att känna med och respektera era medmänniskor en dag, vilket ni inte gör idag. Hoppas också att ni kan lära er att tänka på vad som är bäst för alla och inte bara er själva i er lilla värld,. Och sen börja rösta därefter.
Det är förändringens tid vi lever i.
Upp till er vilket håll som förändringen kommer att gå åt. Kärlek eller rädsla.”
I kommentaren kan man läsa hur retoriken om kärlek redan gått fram och här används som ett argument. Håller man inte med om Farrokhzads politiska omvärldsanalys så är man emot kärlek. Troligen kommer vi att få se mer av den här sortens snömosargument i framtiden eftersom det i dessa tider tycks vara så oöverstigligt svårt att hålla sig till sakargument (visstja, fakta och logik är ju manliga härskartekniker, den bästa kunskapen får vi ju genom att känna oss fram till sanningen).
Hur det står till med kärleken i de feministiska leden kan vi studera hos Jämställdhetsfeministern. Varning utfärdas, inget för de med klena nerver.
Tillägg:
Anna Dahlberg skriver bra om känsloargumentens intåg i politiken i Expressen.
Som sagt var, när man läser vilka fina kärleksbudskap som tongivande feminister som t.ex Lady D,Kakan med flera öser ut över vita,svenska män så måste väl alla rösta på FI för kärlekens skull.
Ja, det ät bedrövligt.
Pingback: Postmodernistiskt gift, självmord som folkhälsoproblem och FI’s missbruk av begreppet kärlek | Jussi H. Lundell
Pingback: Fi som inga valaffischer har | WTF?
Den sekulära sekterismen breder ut sig i Sverige med F! i det främsta ledet. Inget nytt under solen vad gäller stora delar av mänskligheten, tyvärr.
Nej, och det verkar snarast eskalera. Exempelvis Mp var för en tid sedan ett gäng verklighetsfrånvända skogsmullar, men nu börjar de spela i samma liga som F! och co.
Att vilja ta patent på kärleken och definiera sig själv som kärleksspridare är knappast något nytt i historien. Kyrkan hävdar Jesus kärleksbudskap, muslimerna anser att islam är kärlek osv. Underförstått att det är den enda vägen till kärlek. Ytterligare ett bevis på att modern feminism är att likna vid en sekt med religiös byggnad.
Ja, precis. Kärleksbudskap har traditionellt funnits inom religionernas sfär, samma sak med olika moraliska spörsmål. Argument som anspelar på till exempel mottagarens moraliska uppfattningar och som här, förmåga att känna kärlek har blivit mycket vanligare på sista tiden.
Pingback: F! Fan | Löjesguiden