I dag, onsdagen den 19 november är utnämnd till ”Internationella toalettdagen”.
Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Internationella toalettdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.
Jag var ett oroligt barn. Ständigt sökande och utforskande. Allt ville jag veta och allt ville jag pröva på. Jag spelade ishockey, tävlingscyklade och simmade. Jag läste med samma iver om dinosaurier som om Draculas härjningar. Mina kvarterskompisar spelade hockey i juniorlandslaget och vann tiotusenkronorsfrågan. Inte jag. Jag kunde ingenting exceptionellt bra, men kunde i stället lite om relativt mycket.
Min pappa uppmuntrade mig att välja något som jag kunde fördjupa mig i och bli specialist på. Han sa att han brydde sig inte om vad det blev, bara jag tyckte om det. ”Knyt mattor”, sa han till mig, ”va’ den bäste rörmokaren eller bli expert på myrornas sexualliv. Vad som helst, se bara till att bli bäst på det.”
Jag förstod detta, eftersom vi bodde i dåvarande Tjeckoslovakiska socialistiska republiken och alla experter, vare sig de nu var utmärkta chefskockar, framstående gynekologer eller landslagsspelare i tennis, kunde sändas utomlands för att representera socialismens odödliga och segrande ideologi och kunde därmed stanna i väst utan att riskera livet, som vanliga lekmän var tvungna till, när de beslöt sig för att lämna landet.
Så jag meddelade min far att jag tänkte satsa allt på att bli expert på att bygga säkra atlantångare, kanske på grund av att jag skrämts av den förmodade osänkbara RMS Titanic, som år 1912 så tragiskt försvann i havets djup, likt något man oåterkalleligt spolar ner i toaletten.
Far avrådde mig inte direkt från detta, utan frågade bara varsamt, var i helsike finner jag ett hav och ett stort båtvarv i Tjeckoslovakien?
Trots att mitt fria val visade sig vara något begränsat, kom kärnkraften så småningom hel oväntat till min undsättning och jag fick under en skoltermin även byta skolbänkens teori mot arbetslivets praktik, när jag fick prya på ett kärnkraftverk.
Alla som arbetade där var specialister, eller fackidioter, sade min handledare, som fick leda mig, om än inte direkt i hand. Han var politiskt något ostabil och troligen även avogt inställd till all specialisering. Politisk som yrkesmässig. Så han lät mig vidga mina vyer, genom att låta mig köra en truck. Jag var lite nervös för uppgiften, men min mentor sa att vilken idiot som helst borde klara av detta. Olyckligtvis körde jag in den tunga trucken i toalettbås som stod på rad i en hall, och mejade ner samtliga.
Min manuduktör blev knappast helt förkrossad av mitt oavsiktliga sabotage, eftersom han dagen därpå skänkte mig Chic Sales novell ”Specialisten”, som handlar om en man som är utomordentligt sakkunnig på att bygga utedass. ”Där får du”, anförde han i sitt dedikationstal. ”Vill du också bli specialist som alla dessa blåsta partianhängare, så var så god!”
Ett kärnkraftsverk är troligen mycket beroende av sina avträdesplatser, eftersom trots socialismens knappast halsbrytande arbetstempo, var holkarna på plats bara en halv månad senare. Och här kunde hela denna knappast sedelärande historia sluta men ödet ville annat: Kraftverkets chef, en regeltrogen politruk, ville få en uttömmande redogörelse på hur jag lyckades med bedriften att välta inte en, inte två, utan en hel rad av socialistiska bekvämlighetsinrättningar, och min handledare körde ånyo trucken rakt in i det just ny resta avföringsmonumentet – med ett för honom och klosetterna lika förödande resultat – i sin iver att förklara detta för styresmannen.
Efter detta kan ingen få mig att tro, att arbetet på ett kärnkraftverk är helt ofarligt.
År 1968, när Warszawa paktens välmenta ockupation av det ideologiskt sjuka Tjeckoslovakien gav mig ett välbehövligt tillfälle att lämna mitt hemland, var jag nästan färdigutbildad expert på kärnkraftsdrift, men jag hoppade av även detta och lät mig bäras av litteraturens fria hav i stället.
Min första bok som jag skrev och utgav i Sverige, ”I skuggornas hetta, tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus”, verkar vara en specialists arbete, men är skriven under min hjältes, författaren och världsresenären Joseph Rudyard Kiplings odödliga motto, ”What does he know of England, who only England knows?”
I dag, onsdagen den 19 november, på ”Internationella toalettdagen”, tänker jag,
kanske inte helt oväntat, på Chic Sales novell ”Specialisten”.
Inte ens Chic Sales barn och barnbarn skulle våga kalla Chic för ”en klassiker”, men hans mest kända arbete ”The Specialist”, förtjänar utan tvekan detta hedrande epitet.
Chic Sales ”Specialisten” är, till trots vad den vid första anblicken verkar vara, lika djup som de latriner som dassbyggarspecialisten Lem Putt själv bygger och lika näringsrik som den parfymerade materia, dessa fylls med.
Novellen är skriven i USA åren 1929 – 30 och är starkt präglad av sin tidsanda.
Det dassbygge och dess öde som gubben Clark och hans söner bygger, är en allegorisk omskrivning av det tillstånd som rådde i USA på den tiden och som efter en högkonjunktur som förebådade en mycket ljus framtid, slutade i den katastrof som är allmänt känd under begreppet ”börskraschen”.
Det hönshus som Lem Putt nämner i början av sin berättelse och den bil som densamme färdas i, i slutet av denna, är en påminnelse om det falska motto som amerikanska politiker förförde de röstande massorna med under denna tid, ”en bil i vart garage, en kyckling i var mans gryta”.
Och när Putt på slutet av sin berättelse proklamerar att ”Nu vet jag att ja gjorde rätt när ja specialisera mej. Ja har mitt på de torra, å ja hoppas att pojken min som växer så det knakar fortsätter mitt arbete när ja har gått bort”, pratar han mot sitt bättre vetande. Chic Sale visste nämligen, att utedasset var på väg att förpassas till museer bland andra nyttoföremål. Den Londonverksamme urmakaren Alexander Cummings toalettstol med vattensifon som han byggde redan år 1775, höll nämligen definitivt på att erövra den civiliserade världen och dess digestion. Och liksom Sigmund Freud kommenterar människans utveckling i sin under den tiden utkomna avhandling ”Vi vantrivs i kulturen”, kommenterar Chic Sale denna med sitt arbete ”The Specialist”.
Men det finns mer, mycket mer än så, i ”Specialisten”: Lem Putts kvinnosyn är befriande ironisk och Ibsens pjäs ”Ett dockhem” från 1879 som just på slutet av 20-talet gör ett segertåg i Amerika, återfinns i Sales berättelse. Hans dockhem heter dock utedass. Lems kvinna heter liksom Ibsens huvudperson Nora och advokat Helmer döper om Sale till det lättigenkännliga Elmer.
För att få ut alla betydelser, referenser och allusioner från Chic Sales ”The Specialist” måste man själv vara en specialist. Eller är det tvärtom? Är det just allmänbildning som gäller? Människans gynnsamma framtid står och faller med den handräckning som specialisterna och lekmännen måste ge varandra.
Därför tillägnar jag dessa rader till alla politiker som obehindrat kan förflytta sig från departement till departement. Bygg ett dass åt oss Annie Lööf och alla ni andra. Och skomakaren, strunta i att bliva vid din läst!
© Vladimir Oravsky
Är kluven, i alla fall när det gäller icke politiker. Specialisering är nog nödvändig i ett alltmer teknologiskt komplicerat samhälle, och tyvärr verkar det som om man måste ha en titel för att bli tagen på allvar om man någonsin skulle göra entré i en offentlig debatt av något slag, sedan spelar det ingen roll hur tom titeln egentligen är bara den låter imponerande.
Sedan är det baksidan, att folk inte vågar gå en millimeter utanför sitt område eller sin arbetsuppgift. När det var storm såg jag på nyheterna att en spårvagn stannat för att det låg en gren på spåret. En liten kille intervjuades och sa att chauffören inte gick ut och flyttade på den för att det regnade så dom fick sitta där i en halvtimme. Behöver man ha en examen i grenlyftning från ett lantbruksuniversitet för att kasta en gren åt sidan?
Ett annat exempel var ju när ett tåg blev stående i sommarvärmen och en gammal dam fick andnöd. Personalen vägrade öppna ett fönster eller slå sönder det (vet inte om de är öppningsbara) med motiveringen att de inte hade befogenhet. Till slut var det en annan passagerare som fick ta initiativ och ordna saken.
Svensken kommer aldrig att överleva en naturkatastrof eller annat nödläge för han är så indoktrinerad att någon med rätt utbildning skall sköta saken och kommer ingen sådan så svälter han ihjäl.
När det handlar om järnväg så finns det en hel del säkerhetsregler som måste följas, eftersom verksamheten innehåller en hel del livsfarliga miljöer och omständigheter. Med tanke på journalisters välkända förmåga att för det mesta inte begripa sig på hur järnvägstrafik fungerar och sedan rapportera felaktigt om ofta missförstådda omständigheter så är jag inte direkt beredd att tro på uppgifter i media eller uppgifter av typen ”min kompis hörde etc etc”. I en nödsituation, särskilt på järnvägen, har du inte utrymme att improvisera annat än i fall där det föreligger direkt fara för omfattande skada på miljö eller byggnader, eller risk för människoliv. Det råder dessutom ett samspel mellan aktörer som trafikbolagen och Trafikverket, där mycket av bolagens agerande är avhängigt beslut hos Trafikverket. Många tycks inte alls begripa hur farlig en spårmiljö är, utan verkar utgå ifrån att man kan agera som exempelvis på en bilväg. Jag har dessutom sällan mött alla dessa, rent av sadistiskt lagda personer som påstås arbeta inom olika kollektivtrafikbolag, majoriteten sliter hårt för att måna om resenärerna inom de ramar som anges. Sedan uppstår det för ofta situationer där planeringen och samordningen havererar och det är bedrövligt.
Det var i en tidning men ja det kan ju ha rapporterats fel/ofullständigt för som du säger är ju dagens journalistik inte 100%, men om det var sant så förelåg det ju möjligen akut fara för någons liv.
Nu vet jag inget om tåg men 1987 åkte vi tåg och liggvagnarna hade fönster där över halvan gick att skjuta ned ungefär som på en del gamla husvagnar. Om det var så att det var tillåtet under färd så förstår jag inte faran om tåget står stilla i ödemarken, vad jag förstod så skulle ingen ut på spåret utan det var helt enkelt olidligt kvavt och man ville ha korsdrag. Kanske det har ändrats sen, jag har sett en del videos där folk lutar sig ut för långt och nästan klipps av ett mötande tåg som kommer ångande.
Jag har full förståelse för att det finns säkerhetsföreskrifter men i en nödsituation skulle jag inte tveka att bryta både en och två föreskrifter om jag ansåg det nödvändigt, jag har varit i sådana dock inte tvingats agera å någon annans vägnar.
Nej jag tror inte det är sadism eller att folk i allmänhet är ogina men däremot tror jag att det är en skräck för att fatta beslut som man inte har befogenhet för och senare måste stå för, till och med i akuta situationer. För det mesta är det bra men i en del lägen kan det vara kontraproduktivt eller rent av farligt att lita mer på en föreskrift än sitt eget omdöme, det är i alla fall jag övertygad om.
Nu gäller det inte bara tåg utan alla områden. Utan att ha något att luta mig mot verkar det vara ett drag som är extra starkt hos svensken.
Allt handlar om att väga risker mot varandra i olika situationer. Hur stor är risken för att folk till höger och vänster börjar försöka panga rutor om jag som personal ger tillåtelse till det? Hur stor är då risken att när flera rutor är krossade så börjar folk även nödöppna dörrar och bege sig ut? Har jag då brutit mot föreskrifter och det leder till att någon allvarligt skadas då den försöker forcera rutor som inte är tillverkade för att krossas, snarare tvärtom, sitter jag mycket pyrt till. Det jag håller med om är att moderna tågvagnar där öppningsbara fönster inte finns är inte bra när man blir stående länge och framför allt när det är varmt. Tanken är ju att luftkonditioneringen ska tillföra den svala och friska luft som behövs, men har du i värsta fall ingen spänning så räcker inte batterikapaciteten länge och då blir det outhärdligt i vagnen. Jag har själv upplevt en sådan situation och tänker ta initiativ för att hitta lösningar för hur resenärernas situation kan göras bättre när sådant inträffar.
Lite märkligt är det att du har full förståelse för att det finns säkerhetsföreskrifter, men är ändå beredd att bryta mot dem. Som personal har du tillåtelse att bryta mot säkerhetsföreskrifter enbart då det föreligger omedelbar fara för människors liv eller omfattande skada på egendom eller natur. Jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet, men andnöden måste ställas mot att eventuellt fler personer kan bli skadade och i värsta fall dödade. Bryter du mot föreskrifter och någonting allvarligt händer på grund av detta blir du med all säkerhet avskedad (och antagligen hudflängd i media).
Jag menar naturligtvis akuta situationer där någon håller på att dö eller riskerar att dö, inte annars.
I lumpen t.ex. var vi tvungna att ha förarbevis för fordonet, förarbevis tung lastbil, förarbevis bandvagn etc. Vi fick absolut inte sätta oss bakom spakarna/ratten för något vi inte hade förarbevis för.
Vad jag menade är att om att vi är ute på manöver och någon blir getingstucken, huggormsbiten och får en allergisk reaktion så att han håller på att dö t.ex. så kommer jag givetvis att äntra det fordon som finns tillgängligt även om jag inte har förarbevis för att få honom till sjukan så fort som möjligt om alla andra möjligheter är uttömda. Jag är också beredd att ta på mig det senare. Kanske dåligt exempel men jag du förstår vad jag menar.
Alltså för att förtydliga, jag bryter inte naturligtvis intelättvindigt mot säkerhetsföreskrifter men i en nödsituation då är jag absolut beredd att göra det om det är enda sättet på grund av tidsaspekten.