Studiebesök i kulturverkligheten

Efter; skakad men inte rörd. Foto: Ulf Holmén

En vän hade biljetter till genrepet av en, tydligen mycket populär, teateruppsättning som nu skulle få nypremiär på Dramatens Lilla scen – Liv Strömquist tänker på dig. Ville jag gå? Ja, vi kunde gärna gå. Vi har ju semester och framför allt jag har hittills utnyttjat den till att (efter min utställning) ta det lugnast möjligt. Behovet av vila har varit stort, men ett litet studiebesök vid en av kulturetablissemangets klarast lysande fyrbåkar var självklart lockande.

Alla i ensemblen är drivna och talangfulla i skådespeleriets hantverk och Sanna Sundqvist är en fantastisk komedienne. Hennes Yoko Ono, som mycket självcentrerat utvecklar sin konstnärliga performance i samspel med publiken är riktigt rolig och när kvartetten på scen trasslar in sig i ett ”vem tar vem”-kedjebrev på tema dejtandets omöjlighet är det svårt att inte bara känna igen sig utan skratta åt alltings hopplöshet.

Före föreställningen.

Nu är det tyvärr också så att pjäsen är radikalfeministisk. Föga överraskande i dessa tider, då ett radikalfeministiskt anslag tycks vara ett obligatorium och där det politiska fullständigt överskuggar allt annat när det gäller kulturskapande. Den enda tolkningsmodellen av människans varande är det socialkonstruktivistiska och radikalfeministiska. I ett antal exempel, som hämtat från samtalsämnena (kulturmän) för ett rödvinsindränkt, feministiskt samkväm i en rymlig södermalmslägenhet målas bilden av mannen och kvinnan upp. Mannen, som den bortskämde, oansvarige, på en räkmacka framglidande, otacksamme typen och kvinnan som offret, den osynliga, omhändertagande och kuvade. Det är en relationsproblematik välkänd från insändarbreven till Veckorevyns sex- och samlevnadsspalt korsbefruktad med de gängse maktteorierna från landets genusinstitutioner. ”Varför gifter sig inte manliga fotbollsspelare med kvinnliga fotbollsspelare?” (”Så att de kan passa bollar till varandra…?”) Tja…varför gifter sig inte kvinnliga hårfrisörskor med manliga dito? Det vore väl praktiskt att kunna klippa varandras hår?

Med ett par undantag (som nämnda dejting-kedjebrev) sitter mannen på de anklagades bänk. Den socialkonstruktivistiska modellen, där vi alla är blanka ark tills vi socialiseras in i våra roller, innehåller ju ingen matnyttig information om varför just till exempel dejtingen ser ut som den gör. Tacka F för att radikalfeministerna är förvirrade. I deras värld väljer vi ju att bli kära i människor som vi har lärt oss att vi ska bli kära i. Och bara vi lärde oss annorlunda så skulle manliga fotbollsspelare gifta sig med kvinnliga fotbollsspelare (var inte det väldigt heteronormativt och unket förresten att vilja det?). Socialkonstruktivismen berättar aldrig om alfahannar och varför fokuseringen på dessa gör att exempelvis radikalfeminister tror att alla män är som de 5 % på toppen som tjänar bra/har hög social status/ är långa/eller annat som ger ökad attraktivitet hos det motsatta könet. Istället väljer man att, i ortodox radikalfeministisk anda, upprepa den egna schablonen om kvinnan som underordnad och utan agens; i föreställningen t ex när man hävdar att män vill ha små, korta, smala kvinnor. Ja, de där 5 %:en män i toppen kan hålla sig med önskemål och gifta sig fyra gånger (något man tycket att exempelvis Glenn Hysén borde få sona med sitt liv för), men när ska radfemsen se de övriga 95 %? Britney Spears tycker att det är skitjobbigt att dejta, eftersom det bara hänger loosers efter henne, berättas det vidare. Ja…just det. Istället hävdas det att män alltid får en andra chans. Jaså? verkligen? Jodå, även om de så hamnar i fängelse så får dom alltid en andra chans.

Den andra chansen? Foto: Arkivfoto/Scanpix

Det är i det närmaste outhärdligt. När en (mans-)person i publiken säger ”Nej” efter ett av påståendena, blir Sundqvist på hugget. Hon försöker spana efter personen som vågat opponera sig och börjar sedan helt sonika klättra in i publiken för att, får man förmoda, få tag på denne. Hon lyckas nu inte, men detta är inte ett forum för avvikande åsikter eller opposition får vi klart för oss.

Med SCUM-manifestet i relativt färskt minne, befarar jag att en hel del oskyldiga tonårspojkar kommer att, under obligatorisk närvaro, tvingas bevittna även denna mansföraktande uppsättning. Arvssynden måste ju föras vidare till nya generationer. Jag får ibland känslan av renodlad självterapi. Man lever i en ekokammare av radikalfeminism och kanske, kanske känner man att allt inte stämmer. Att något är fel. I den här uppsättningen vrålar man ut sin ångest. Det kan hända att detta är önsketänkande från min sida.

Delar av publiken vrålar av skratt mest hela tiden och skriket efter föreställningen blir så högt att jag måste hålla för öronen. Skrattets makt känner de flesta till. Man skrattar åt chefens skämt oavsett om de är roliga eller inte. Skratt kan vara ett maktmedel och här har den radikalfeministiska rörelsen funnit ännu ett instrument. Jag kan bara beklaga att de begåvade personerna på scenen väljer att använda sina talanger till det här. Tycker någon inom teatervärlden att detta ens är på något vis radikalt, nyskapande eller modigt längre? När det mesta inom branschen går ut på samma sak och har samma agenda?

Efter föreställningen.

Efter den omtumlande upplevelsen på teatern var tanken att äta lunch på Örtagården på Nybrogatan. Den visade sig vara stängd och vi hamnade på Koh Pangan istället:

Glitter, kitsch och thai-raggae botade vår värsta ångest.

–: – : – : –

Tillägg:

Lars Ring på SvD menar, apropå gymnasie-elever:

””Liv Strömquist tänker på dig” heter stycket som bör kunna uppskattas av gymnasielever och vuxna, eller älskas. Ty uppsättningen är suveränt orkestrerad med en blandning av anarkistisk absurdism, subtil men kraftfull kritik av samtida könsattityder och en gränslös teatralitet som liknar den på Turteatern/Unga Tur.”

Pia Huss, som uppenbarligen sprider rena lögner till sin son, recenserar uppsättningen från förra året här.