Gästinlägg: Oravsky – Även idag är myten starkare än sanningen

Även i dag är myten starkare än sanningen

Myten berättar, att det Romerska kejsardömet som bildades ur Romerska republiken år 27 f. Kr., förföljde kristna. ”Den stora förföljelsen”, den som gett upprinnelser till en uppsjö martyrberättelser om arla kristna som dog för sin tro, började dock på allvar först år 302, det vill säga under Diocletianus kejsarera.

Det är först Diocletianus som beordrade att kristna kyrkor skulle rivas och kristna skrifter brännas.

I slutet av februari 303 brann Diocletianus kejserliga palats ner och kejsaren lät sig övertygas om att det var kristna som låg bakom denna handling, tillsammans med palatsets eunucker.

Diocletianus kammarherre Peter Cubicularius var kristen, så han blev på ett okristligt vis piskad och i hans sår hälldes ättika och salt. Först efter det, grillades han till döds över öppen eld.

Att Diocletianus skulle låta slakta alla kristna hans soldater kom åt, är inte med sanningen överensstämmande, då Diocletianus var känd för en rad för samhället och dess fria invånare tjänliga byggen, som exempelvis en rad termer, det vill säga stora inrättningar för varm- och kallbad och simbassänger och tempererade vilorum. För att kunna realisera dessa, behövde han en mångtalig arbetsstyrka och han lät därför tvångskommendera tiotusentals fångar, mestadels kristna, som byggarbetare.

Den 7 mars 203, alltså 100 år innan Diocletianus av historiska källor omtalade ”den stora förföljelsen”, tog Perpetua, en 22-årig, gift, romersk adelsdam och mor, sitt liv på Karthagos amfiteater.

Den Romersk-katolska kyrkan, Östortodoxa kyrkor och Orientaliskt ortodoxa kyrkor vördar Perpetua, och hon hyllas med sin egen helgondag. Myten kring henne gjorde henne till martyr, då den hävdar att hon dog martyrdöden för sin kristna tro.

Berättelsen kring och om Perpetua och hennes slav Felicitas, som också dog på samma dag och i samma arena, anses vara tillförlitlig inte minst på grund av att Perpetua förde en detaljerad och även bevarad dag- och drömbok.

Betänk dock, att vid Perpetuas död år 203, var det på inget vis olagligt att vara kristen och ej heller arresterades Perpetua med anledning av sin tro. Faktum är att Septimius Severus, som på den givna tiden var romersk kejsare, hade en personlig läkare som var uttalat och öppet, kristen.

Det var speciellt två lagar som kristna, dock långt ifrån alla, bröt mot och för vilkas överträdelse även straffades för. Den ena var förbudet att församlas i större grupper – ett förbud som var fullt förståeligt utifrån maktens alltid räddhågsna ögon sett. Det var en orolig tid, då romarna kämpade på flera fronter samtidigt för att behålla makten, det pågick inbördeskrig i öst och väst och dessutom höll sig de olika samhällsgrupperna inte tillfredställande lugna och passiva… Därför fick inte ens brandmän hålla större sammankomster, något som Vesta, eldens gudinna, verkade uppskatta och firade det med ohämmade eldsvådsaktiviteter.

Den andra lagen som somliga kristna vägrade att acceptera, var att offra till de romerska gudarna. Denna vägran kunde i värsta fall bestraffas med döden, eftersom offerriter var en starkt sammanhållande ritual inte bara i Romarriket, som var en annan benämning på kejsardömet, utan även i andra tidigare kulturer, exempelvis den hellenistiska, och där kött från offerdjuren delades ut bland de mindre bemedlade och på det viset föregrep eventuella hungersuppror.

Perpetua såg martyrskapet som sitt livs mening och innebörd, och följaktligen vägrade hon att lyssna på alla de råd hon fick från sina kristna bröder och hedniska vänner, att åtminstone pro forma, låta offra en av hennes kvigor.

Hennes man, en välbärgad köpman, bad henne att inte äventyra sitt liv och hennes familjs väl och ve… Även hennes far, som upprepade gånger besökte henne i fängelset, bad henne, att om inte av andra själ, så åtminstone för sitt eget barns skull, underordna sig lagarna, utan att för den delen frånsäga sig sin kristna tro. Men Perpetua valde att vara döv för all denna fullt skäliga vädjan.

Två av hennes slavar fanns med henne i fängelset, däribland även Felicitas, som, hävdas det, inte kunde tänka sig att inte följa sin härskarinna in i döden.

Eftersom Perpetua var gravid, och romarna inte straffade havande med döden, fick hennes avrättning vänta cirka två månader och under tiden hoppades man, att Perpetua skulle komma på bättre tankar och ändra sig.

Perpetua var en katekumen, det vill säga att hon i fängelset gick igenom undervisning i kristendomen, i avsikt att döpas. Den 7 mars fördes både den nydöpta Perpetua och Felicitas ut i arenan, iklädda ett nät. De bands vid en påle och piskades, och sedan skulle en kviga stångas mot dem. Efter denna föreskrivna bestraffning, fördes de till platsen där en soldat skulle sticka en dolk i deras hals, om de inte benådades i sista minuten, något som inte var alldeles ovanligt. Perpetua ville dock annorlunda: Medan rekryten väntade på den slutgiltiga domen, förde hon soldatens dolkförsedda hand mot sin strupe och spetsade sig på dolken genom att kraftigt och målmedvetet kasta sig fram.

Perpetuas yngre bror dog redan i barnårsåldern och Perpetuas föräldrar hoppades på att Perpetua skulle ta hand om dem, så som var och fortfarande är brukligt i samhällen utan organiserad statlig eller kommunal åldersvård.

Perpetua och även Felicitas lämnade efter sig barn, flickor i spädbarnsålder, men trots det, betraktas de även i dag som skyddshelgon för mödrar och gravida kvinnor… Den manipulerade och ändamålsstyrda myten är starkare än verklighetens dokumenterade fakta, och varje gång den upprepas, stärks dess budskap, samtidigt som sanningen mer och mer upplöses i ideologiernas giftiga och allt mindre genomskådliga propagandarök.

© vladimir oravsky