…verkar inte direkt vara överhängande. Trots digitala oceaner av insamlad information kring min person verkar inte Facebooks algoritmer ha en susning om vad jag är för slags individ. Utvalda inlägg (reklam) för mig har visserligen börjat anta något mera lämplig form vad gäller språk, men i övrigt undrar jag varför en sådan miljardindustri vill låta sig förknippas med tattigheter som denna:
Som bonus kommer här nedan lite underhållning i form av en cool katt vid namn Erika Jayne (ej relaterat till ovan inlägg på minsta vis – eller jo förresten, kanske lite):
I övrigt kan jag meddela att jag fortfarande befinner mig i ett stadium av handlingsförlamning inför allt som hänt inom den svenska politiska och kulturella världen och har ej heller haft tid att lägga på något mera ambitiöst inlägg, men det är fullt möjligt att det så småningom blir något skrivet igen. Jag har också ryckt in som en slags ”anhörigvårdare” i landet där höga skatter är jättehäftiga, särskilt när man får mindre och mindre tillbaka, och detta tar sin energi. Bara den här veckan har jag lagt ca 1 ½ arbetsdag på vårdandet. Jag vill även göra konst igen och kommer antagligen att prioritera det före bloggandet så fort vi kommer i ordning i vårt nya hem…(ja, vi ska flytta)!
Just nu har jag ett par dagar ledigt och det kan hända att det blir ett inlägg. Lovar dock inget och det kan mycket väl bli att jag kommer att tråka ut er med fler resbilder (Wien-resan är ju inte ens genomgången än ;) ). Förresten har jag flytt det deprimerande världsläget in i en veritabel inredningsmani inför det nya hemmet och dagarna upptas av tapeter, soffor, sideboards, walk-in-closets (eller något åt det hållet) och inte minst faktumet att jag ska få en egen liten ateljé! Det lilla politiska engagemang jag för tillfället orkar med ger jag uttryck för på Twitter. Men men, vem vet, rätt som det är kanske jag är tillbaka. Ämnen är det ju ingen direkt brist på.
Se där, en normkritisk blivande Nobelprisvinnare. Slår Beyonce textmässigt iaf.
Jag menar det.
Hej.
Artificiell intelligens kan ju förstås som något eller någon som verkar intelligent, men inte är det.
Detta som skillnad mot den hypotetiska dagen då vi som art lyckas skapa en syntetisk intelligens.
På temat intelligens vill jag rekommendera senaste numret av tidskriften ’Sans’ (ingen koppling) som avhandlar intelligens bland mycket annat, och hur vår allt större kunskap om de andra djurens intelligens och intellekt ger oss rejäla moraliska dilemman. I alla fall i de delar av världen där tanken på människan som ett unikum väsensskilt från andra däggdjur äntligen är på väg bort i takt med ökad kunskap.
Kanske konst skapad av algoritmer vore något? Eller varför inte avantgardistisk, systemutmanande politisk konst? Det är definitivt en bristvara i landet där normkritik sker enligt normen för normkritik.
I alla fall, ser fram emot dina inlägg – ju fler olika röster desto rikare kör.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Tack!
Ja, kan en dator ha en intuition för vad som är konstnärligt, vad som så att säga tillför verket en själ? Att den kan producera enligt en på förväg definierad algoritm, eller ett program, torde ju inte vara förvånande, men kan den på egen hand skapa något som skulle kunna ses som ett eget, konstnärligt värde? Jag skulle vilja att ett antal utvalda representanter för det segment i samhället som bestämmer vad konst är (konstkritiker, konstnärer, gallerister etc) bedömde ett antal verk skapade av datorer. Självklart utan förhandsinformation om att verken är ”skapade” av maskiner. Sedan skulle vi kunna sysselsätta oss ett tag till kring frågan om konstnärlig autenticitet och vad som är konst (och vem som ska bedöma detta).
Kul att du hade tid och ork att skriva ett inlägg.
Hoppas att din situation blir bättre så att du tar upp ditt bloggande och konstnärliga skapande igen !
Tack! Jo, jag hoppas det. Efter flytten etc hoppas jag att jag ska kunna få lite fritid igen.