Medial pöbelvälde och folkdomstol

Vi har under den senaste veckan i #Metoo-kampanjens kölvatten fått ta del av mängder av anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp mot kända och okända män, i Sverige och utomlands. I vissa fall har offret anmält, men utredningen har lagts ner, men i de flesta fallen handlar det om tidigare offentligt okända händelser som aldrig anmälts. Huvuden har rullat och ett antal personer har fått sina uppdrag avslutade. Arbetsgivare måna om sina varumärken har snabbt gett efter för det hårda tryck som reaktioner från olika grupper och grupperingar av människor utgjort. Varje dag har kantats av nya anklagelser och fler och fler institutioner och arbetsgivare har dragits in i den mediala orkanen.

Med sina digitala högafflar i högsta hugg har människor gått hen ur huse för att kräva räfst och rättarting under parollen ”ingen rök utan eld”. De allra flesta fallen jag hittills sett har nämligen just handlat om detta: utsagor, rykten och obekräftade uppgifter. Ingen som hittills har fått lämna sina uppdrag i Sverige har, vad jag sett, blivit dömda för det de är anklagade för. I de flesta fallen verkar de inte ens vara polisanmälda för de påstådda gärningarna. Principen om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats tycks fullständigt ha blåst bort i pöbelmentalitetens spår.

Skärmdump från SvD.

På debattplats i gårdagens SvD föreslog ett antal skribenter att man borde inrätta folkdomstolar för att kunna döma fler människor för sexuella övergrepp.

”Vi föreslår därför att man inrättar en sanningskommission för sexuella övergrepp. Modellen har prövats med framgång i situationer där brottet går att betrakta som kollektivt, där antalet offer och förövare helt enkelt är för många för att regelrätta polisutredningar och rättegångar ska kunna hållas, men där behovet av upprättelse samtidigt är skriande. I Sydafrika efter apartheid inrättades 1996 ”Truth and Reconciliation Commission” som höll ett tusental offentliga och slutna hearings, där offer för systemet fick vittna om sina upplevelser och förövare kunde be om amnesti, mot att de erkände sina brott. Liknande kommissioner har inrättats i Argen­tina, Kanada, Rwanda, Uganda, USA samt en rad andra länder och behandlat brott mot mänskligheten som har begåtts av såväl stater som civila. En sanningskommission kan utformas på olika sätt och ges olika mandat – huvudsaken är att den får arbeta fritt och självständigt. Alla sanningskommissioner har inte fungerat perfekt, men erfarenheten från exempelvis Sydafrika visar att den varit effektiv i flera avseenden. Den markerar ­också ett ”före” och ett ”efter”. Den ger offren en chans att gå vidare och markerar gent­emot övriga samhället att de systematiska brott och överträdelser som skett aldrig får upprepas.”

Med en flagrant begränsad känsla för proportioner vill alltså artikelförfattarna dra människor inför någon slags sanningskommission utanför det gängse rättssystemet vi använder oss av i Sverige. Man kan undra på vilka grunder en person ska förväntas infinna sig, räcker det med utpekande? Gredelint kuvert i brevlådan?

”När vi pekar ut ett fåtal män som förövare och utesluter dem från vänkretsar och arbetsgemenskaper, uppstår en viss lättnad och en känsla av att ha löst situationen.”

Det verkar onekligen så, eftersom artikelförfattarna här verkar tycka att ett utpekande är rimlig grund för uteslutning från vänkretsar och arbetsgemenskaper.

”Inte heller rättssystemet fungerar tillfredsställande. Bara 11 procent av alla anmälda våldtäkter (6 720 fall under 2016 enligt Brå) klaras upp. Mörkertalet för sexualbrott är stort. Endast 10 procent av alla de som sagt sig blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp eller en kränkning uppger att de också anmält brottet till polisen.”

 

Endast 10 procent av de utsatta anmäler, påstår skribenterna, lättare då att dra folk inför någon slags folkdomstol? Rättssäkerhet är uppenbarligen överskattat.

Det jag kan dela med skribenterna är frustrationen över den låga uppklarningsprocenten på sexualbrott, men då är anmälan elementärt! Jag anmälde inte eftersom jag inte bedömde att jag skulle orka med processen det skulle bli och självklart bör brottsoffer erbjudas bra stöd för att dels orka anmäla, men också att ta sig igenom en process. Däremot skulle det inte falla mig in att långt efteråt offentligt hänga ut vederbörande i någon slags hämndaktion, utanför rättssystemets ramar.

Något annat som är elementärt är att polisen gör bra utredningar. Om det ska satsas på något i det här sammanhanget är just att se till att polisen har rätt verktyg och bra möjlighet att göra ordentliga utredningar. Se till att ändra systemet som gör att lättutredda brott prioriteras för att kunna visa på snygga siffror angående effektivitet och premiera utredningar av sexualbrott.

”Det är självklart vår förhoppning att rättssystemet ska agera och mobilisera i spåren efter #metoo och att de grova brott som uppdagats under kampanjen ska leda till anmälningar, rättegång och straff. Men i de fall där det finns en gråzon, eller där offret av ­andra skäl inte vill genomgå en rättegång, ska en sanningskommission vara ett alternativ.”

Om inte ordningen i rättssystemet passar den som anser sig vara utsatt för ett sexualbrott vill skribenterna helt sonika inrätta en parallell rättsskipning i form av ”sanningskommission”. I en sådan kan det för den anklagade finnas två alternativ: bli anklagad och offentligt erkänna eller bli anklagade och förneka. I båda fallen anses den anklagade som skyldig. Skribenterna öppnar här också för kollektivt dömande och jag antar att bara fantasin sätter gränserna för vem och vilka som kan stå på de anklagades bänk.

#Metoo-kampanjen har härmed, med all önskvärd tydlighet, fullständigt spårat ut. Väntat, förstås, med tanke på de segment som i vanliga fall sysselsätter sig med dessa frågor i Sverige.

• : – : – : –

Mårten Schultz om folkdomstolar här

Anna E Nachman om pöbelmentalitet här

Spara