Äntligen hade vädret stabiliserats när vi igår företog oss ett studiebesök i en mytomspunnen del av Sverige. Vi ville med egna ögon se och besöka de kvarter och deras invånare som i modern tid har i så hög grad dominerat i pressen. Hur ter sig livet i detta reservat för allehanda mediedjur? Ett innanförskapets Sverige, där man helst umgås med likasinnade och ogärna tar sig utanför de sk tullarna på grund av rädsla för vad som kan finnas där utanför. Segregeringen gör att dessa människor anammar en världsbild som är mycket annorlunda från den som råder utanför isoleringen.
Vi startar med en lunch för att styrka oss inför uppgiften. Restaurangen bär alla tecken på den politiska korrekthet som har blivit en av de rådande rättesnörena i denna stadsdel. Men maten är mycket mycket god, jag äter en turkisk moussaka.
Efter maten strosar vi omkring i områdets saluhall…
Det finns dock alternativ för den som inte upprörs av lusblod. Det är glädjande att arbetarklassen ändå kan få sig en stadig måltid…
Exotiska godsaker som kanske inmundigas vid fredagsmyset när man vill vila upp sin ömma lekamen efter det hårda slitet framför datorn?
Valfrihet är en rättighet, även för arbetaren. Det är nog viktigt för många att behålla sin kulturella identitet och detta manifesteras även genom maten.
Jag känner mig lättad av att det ändå finns en sådan mångfald råvaror att fylla unika-boxen med…
Moskén
Efter saluhallen beger vi oss ut på stadsdelens gator. Jag känner en stigande oro i kroppen, det är en tryckande stämning, som strax före ett åskoväder. Någonting är på gång. Det är för tyst. Jag antar att invånarna ännu inte har intagit sin stadsdel, utan fortfarande är kvar på sina arbeten i innerstadens mediebastioner.
Vi passerar en torftig lekplats, mitt i den ohälsosamma innerstaden. Förklaringarna till en hämmad utveckling kan säkert sökas här. Barnen går i hög grad i sina föräldrars fotspår, man är predestinerad till att bli en del av mediaeliten eller än värre, tvingas försörja sig genom sång och teaterkonster. Hur ska man någonsin kunna bryta sig loss och vidga sina vyer med sådana förutsättningar? Det är hög tid att åtgärder sätts in för att hjälpa de unga i denna stadsdel.
Nedgångenheten är påtaglig.
De sk ”lattepapporna” syns överallt. Lattepappor som grupp har ett rykte om sig att vara relativt fridfulla och jag passerar med relativ lugn.
Riktig arbetarlitteratur finns självfallet på flertalet ställen. En mediekis är ingen mediekis utan sin Marx i hyllan…
De arkitektoniska misstagen man gjorde under 60- och 70-talet manifesteras nu i dessa kolossliknande, andefattiga lådor till hus. En påver miljö stimulerar inte de boende intellektuellt.
Ett exempel på att man ändå har försökt att ta in impulser från omvärlden är den moské som till slut kunde byggas. Den är inhyst vid en deprimerande bakgata fylld med soptunnor…
Man är en varm anhängare av det mångkulturella samhället i denna södra stadsdel. Man är mycket öppen för näringsidkare i tobakshandels-, restaurang-, städ- och kemtvättsbranschen. Det är dock inte särskilt vanligt att personer födda utanför Europa bor här (ca 7 % av invånarna).
Katarina kyrka ligger något vackrare till…
I vissa fall är invånarna hänvisade till kanske hundratals år gamla bostäder…
Förfallet syns, som konstaterat, överallt.
Men hjärtat har man på rätt ställe!
Det politiska engagemanget är stort. Trångboddheten är alarmerande, hela familjer tvingas bo i små städskrubb för hutlösa hyror, enbart för att kunna leva i den kulturella gemenskap man tillhör. En annan stor fråga har varit ombyggnaden av Slussen, som befaras ta den sista lilla skönhetsupplevelsen från dessa människor…
Slussen
Fortsättning följer i del II
(OBS! För den ironi- och sarkasm-immuna; det här är ironi och sarkasm.)
Pingback: På tema Slussen och innanförskapet | Susanna's Crowbar