Två av mina stora idoler är aktuella i bokform; Nina Hagen med sin bok ”Bekännelser” och Marilyn Monroe, vars anteckingar och poem nu getts ut i boken ”Marilyn Monroe – Fragment”. Ann Heberlein hakar i DN upp sig på att den kvinnliga depressionen, till skillnad mot den manliga, betraktas som patetisk, självcentrerad och orsakad av ytligheter. Ulrika Stahre i Aftonbladet menar att det är fel av Nina Hagen att ha en konsert på Berns, eftersom nämnda etablissemang sägs vara i konflikt med fackföreningen Syndikalisterna. Suck.
Enligt de moderna genusteoretikerna är ju kön någonting som görs. Är det då meningsfullt att fortsätta reproducera unkna klyschor i all oändlighet? Myten om den manliga, finare, melankolin? Dessa tankegångar fanns visserligen kring förrförra sekelskiftet och framåt modern tid, men är de verkligen så relevanta fortfarande? I fråga om MarilynMonroe har jag aldrig uppfattat att hennes skörhet och psykiska problem skulle setts som patetiska eller orsakade av ytliga ting. Ses inte den supande, manlige stackaren på krogen som patetisk kanske? Jag blir mest matt av det ständiga jämförandet och kollektiviserandet. Den enformiga, könsfixerande och svartvita värlsbilden.
Ytlig ångest?
Marilyn Monroe är en legend i en närmast helt egen klass, hon är inte längre en person, hon är en mytisk figur i klass med olika gudomligheter. Jag håller med Heberlein om att Joyce Carol Oates Marilyn i ”Blonde” bet sig fast i också min uppfattning och föreställning om Marilyn Monroe till den milda grad att den har med all säkerhet blivit en del av min bild av Marilyn Monroe. Jag har genom åren plöjt igenom en hel del böcker om filmikonen och det kommer att bli spännande att läsa även denna.
Nina Hagen har en del likheter med Marilyn Monroe. Båda är/var exhibitionister, kärlekstörstande, andligt sökande och använder sig av en del rollspel i sina liv och karriärer. Men medan Monroe ville behaga och gjorde sitt bästa för att passa in i en roll av en manlig fantasikvinna, är Hagen en Pippi Långstrup-figur som inte låter sig begränsas av några som helst konventioner.
Nina Hagens nya bok sägs handla mest om hennes väg till Jesus och gud och mindre om det förmodat skandalösa livet. Även detta blir intressant att läsa. Redan för tio, femton år sedan verkade min gamla punkdrottning ha förirrat sig fullkomligt i en inte helt lätt överskådlig tro som innefattade ufon, Jesus, hinduism och new age bland annat. Det ska bli roligt att se om boken kan göra det hela mer begripligt.
Jag har så klart inhandlat biljetter till den kommande konserten på Berns. Syndikalisterna ger jag blanka katten i, jag har på min arbetsplats sett nog av deras arbetsmetodik. Förutom fullständig oförmåga att samarbeta med andra fackföreningar och aktioner som snarare skadar dessa, samt nidteckningar på arbetsledare i medlemsbladet är bara några exempel. Enligt min uppfattning är inte Syndikalisterna en seriös organisation.
Ulrika Stahre om Bekännelser:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article13654093.ab
Två intressanta kvinnor med två annorlunda livsöden väl värda att läsa om. Ulrika Stahre däremot rekommenderar jag inte en självbiografi eftersom hennes livsöde tycks vara att gnälla över saker jag bryr mig mindre än lite om. Jag skulle till och med rekommendera henne att sluta skriva på kultursidorna i Aftonbladet eftersom hennes och andras artiklar per definition är ointressanta då de är publicerade på just Aftonbladets kultursida. Lägre kan man helt enkelt inte sjunka. Att ens antyda någon slags sympati för syndikalisterna är lägre än Marianergraven och att begära att någon ska ställa in en konsert för en konflikt som inte ens berör konsertarrangören eller den som innehar Berns, det är mer än fräckt. Ulrika Stahre borde möjligen kunna platsa som ”journalist” på tidningen Proletären, de har väl samma syn på vad som är sanning och vad som är lögn.
Så sant så.
Sussana: Vad hände på din arbetsplats (vad är det syndikalisterna tjorvlade om?)