Snöigt på Drottninggatan
Andra lediga dagen av fyra. Jag var inbjuden på after work hos Skugge & Co och hade tänkt att svänga förbi ABA för att äntligen få Afternoon In Hell inscannad. Det sket sig, som det heter på vulgosvenska. En nedriven kontaktledning vid Tegelbacken (var annars?) ställde till det för tågtrafiken mer eller mindre hela dagen. Jag hann dock i tid till Skugge och även Uffe anslöt, direkt från arbetet. Det hade utlovats glass och vin…yammy! Jag är en glassoman av rang.
Jessica Karlsson, Emma-Lou Pesonen och Madeleine Carlsson bl a i showroom:et
Vin, aloe vera-vatten, vitaminvatten…
…och Mormor Magdas därproducerade glass. Mycket god, rejäl smak!
Bild från Skugge & Co
Efter afterworken på Hötorgshallen för att fylla på Uffes energireserver och handla den riktiga granatäppeljuicen…
På hemvägen fick jag en present! Det är vår två-årsdag. Någon gång här i dagarna/veckorna. det existerar egentligen inget riktigt datum.
Det var Metallicas och Lou Reeds utskällda samarbete Lulu. Efter att nu ha lyssnat på den för första gången kan jag konstatera att jag förstår inte det totala nedsågandet. Lulu är ett konstverk. Det är konst, inte ett traditionellt musikalbum. Man försätts bitvis i ett annat sinnestillstånd, som man vore påverkad av något. Musiken är mycket målerisk. Jag kan helt klart uppskatta sådant här. Det är inte Master of Puppets nr 52 tack och lov. Metallica har integritet nog att gå sin egen väg.
Nästan hemma…
Hemma nu. Det blir en lugn kväll med kanske lite ostbricka.
Tågkaos, javisst vad annars? På Tegelbacken, jo men visst kan det hända någon annanstans? Nej då inte då. Men vad är väl en dag i totalt fucking jävla kaos där det mesta går åt h-e om man så vill. Kanske måste man ha en sådan dag emellanåt för att kunna uppskatta lugnet efteråt. Mumsiga mormor Magdas var ju en höjdare som kunde kompensera det mesta, och sen har vi ju ädelt sällskap som också det förgyllde tillvaron efter dagens stress.
Att säga att dagen slutade som den började är därmed en myt av rang, den började först på eftermiddagen.
Med god musik kommer man långt och det visade Lou Reed och Metallica med marginal. Aldrig har väl artister blivit mer utskällda, Lou Reed blev till och med mordhotad av något helgalet fans i ordets mindre positiva betydelse. Att en del av Metallicas fans är komservativa korkskallar bevisar en del av dem genom att hela tiden kräva en ny Master of Puppets annars är det utförsäljning på gång. Att Loutallica fått till en stundtals briljant skiva tycks få eller ingen ha upptäckt, och inte blir man klokare av att inte ens förståsigpåarna som Strage och Locko tycks fatta någonting. Det är synd om människan som Strindberg skrev. För det är som sagt en stundtals glimmrande skiva i äkta crossover-stil, med rötter i både metal och mer experimentell musik. Låtar som både svänger och tänjer gränser och vad mer kan man begära? Minimalism i kombination med Metallicas utlevelsefulla musik med mycket muskler är också det en kombination som vinner mycket terräng.
Ofta är genial konst långt före sin tid, och detta tycks vara just ett sådant verk. Ingen förstår sig på det, men om 10 år kommer folk att peka på den och säga att vi i vår samtid måste ha varit helt dumma i huvudet som avfärdade det som skräp och såg det negativa men inte det positiva. Så det gläder mig mycket att du, precis som jag, uppskattar en annorlunda, udda, befriande och gränstänjande skiva som denna. Vi är alldeles för få som förstår och uppskattar en skiva som borde ha mötts med stående ovationer. Så grattis älskling, jag ser fram mot nästa jubileum redan nu.