Jag hade mycket gärna velat stanna hemma hela helgen, det har blivit mycket flängande på sistone…men i helgen ställer ett gäng konstnärsvänner ut på Galleri Kocks och det ville jag gärna se. Så det blev Stockholm och Söder igen. Strålande väder och konstnärskollegan Ingemar Nyström från Södertälje sammanstrålade med oss redan på pendeln in.
Söder är sig likt; självmedvetet bohemiska människor som bara ”råkat” få på sig svindyra, men oj så bohemchica trasan och Hunters-stövlarna när de tagit sig ut för att gå en liten parad för att handla svindyra fair-trade, ekologiska, biodynamiska kaffet runt hörnet. Titta på mej, jag är så originell att jag typ går ut i papiljotterna och bryr mig inte aaalls om hur jag ser ut, men ni ser väl att jag har den dyrare varianten av Hunters-stövlarna? (Trots att det är barmark alternativt is och strålande solsken…)
Cia Lindén, Ingemar Nyström och Ida Stridsberg
Cia framför ett par av sina tavlor…
Maria Misen Gustafsson, Ingemar Nyström, Cia Lindén och Ida Strida Stridsberg
Ida Strida Stridsberg med en av sina tavlor. Lite Chagall-känsla över denna. Jag gillar fågelmotiven och köpte en liten väggfigurin.
Cia Lindén, Maria Misen Gustafsson, jag och Ida Strida Stridsberg. Av de utställande konstnärerna saknas Lena Maijanen.
Figurinen längst ner till vänster är nu min…
Kocks känns så hemtrevligt nu, jag skulle gärna ställa ut där igen…
Cia med en av sina målningar i bakgrunden…
Sedan blev det lunch på Samrat of India, ett gammalt, kultigt stamställe för mig, med den underbara Djingis Khan-muralen i bakgrunden och jo, lite indiska musikvideos blev det på tv:n också.
Kulfi, en slags indisk glass…mycket gott!
Efteråt blev det en liten promenad i Hammarby Sjöstad…
Barnhusbryggan. En färja därifrån till Lumabryggan…
Södra sidan av Hammarby Sjöstad är elegant planerad och ritad. Det nya smälter på ett naturligt sätt ihop med det gamla Luma-fabriksområdet och det är fullt med fiffiga lösningar för mesta och bästa sjöutsikt. Breda boulevarder och riktig stadskänsla…
Vi skulle gå till Årstabergs pendeltågsstation och hamnade under denna fascinerande spaghetti av betongbroar. Tunnelbana, tvärbana och bilväg.
Isbanan övergår i vatten…Årstaviken
Jo du, pk-armén på södermalms höjder vallfärdar fortfarande mellan turkmeniska restauranger, fair-trade affärer med ekologiska varor av både exotisk och ifrågasättbar karaktär och stormöteslokaler för ett nytt politiskt möte där man diskutera revolutionen medelklassmuppar emellan. Om man blir landsförvisad från Östermalm därför att tonårsupproret går lite för långt när pappa blir kidnappad av Bad-r Manhaft-ligan och banken får betala lösensumma, så kan man flytta till Söder och leka revolutionär och miljömupp. Där kan man återvinna allt man förbrukar genom att kasta allt i en tunna, samma arbetarklass man säger sig värna om behöver ju jobb och disciplinering så de blir säkert tacksamma över att få sopsortera allt igen åt denna intelligentia. På detta sätt kan den stinkande pöbeln få komma på besök i den miljö de en gång i tiden var boende i och man kan om man är riktigt lydig, få tilltala vår hjärntrust som dagligen tänker ut sådana subtila och djupsinniga tankar som genusteorier och enpartistaten i Sverige.
Om miljön blir alltför torftig och inte ger livets nödtorft kan man ju alltid flytta över vattnet till Hammarbysjön. Där finns den lyx och flärd som söder saknar i boendet med nybyggda kåkar för den som vill manifestera makt genom att visa hur mycket pengar man har. Här lyser söders arbetarklass med sin frånvaro då de är en aning för vräkigt för deras smak, i varje fall så länge det är ljust och de skulle kunna bli sedda. När söderborna har ätit upp sin Beluga-kaviar, spelat senaste jazzskivan på sin Bang & Olufsen och till sist spelat lite rock eller skapat något annat konstnärligt på utrustning för hundratusentals kronor, kan de ta färjan över vattnet för att besöka sina medsystrar och bröder som simmar omkring i sitt lilla media-akvarium. Detta får dock bara ske efter mörkrets inbrott eftersom de inte skulle vilja bli tagna på bar gärning i ett rikemans- och mediareservat. Nej, då är det bättre att stanna lika medieinfekterade Södermalm till dess man inkognito kan smyga över, det vore högst okredigt annars. Livet leker och alla är glada och nöjda över att få vara så alternativa och arbetarklassiga, oh happy days. Nej, dags för en capuccino och en biodynamisk rågmacka så vi alla marscherar till samma trumma, för stämmer man inte in i lovkören är man ju en klassförrädare.
Huvudet på den sk spiken!!