Det är aldrig för sent att hoppa av genuståget…
Nationella Sekretariatet för Genusforskning rapporterar om oro bland genusforskare efter att regeringens forskningsproposition visat sig innehålla inga som helst öronmärkta pengar för genusforskning. Man har räknat ord (istället för kön den här gången) och kommit fram till att:
”I den forskningsproposition som kom 2004 nämndes ordet genus 80 gånger, i den förra propositionen, från 2008, sju gånger och i den senaste inte en enda gång.”
Man kan ju hoppas att förnuftet så sakteliga börjar segra hos de beslutande organen.
För övrigt försöker man inte ens förneka att genus”forskningen” inte skulle vara politisk, den allestädes närvarande Anna Wahl säger bland annat:
”…det sänder vissa signaler att prata om ”praktiskt jämställdhetsarbete” i stället för ”genus”.
– Det förra är ju bara en del inom den genusforskning som bedrivs idag.”
Anna Wahl menar också att eftersom man från genusforskarhåll lyckats tvinga in sin ideologiproduktion i snart sagt all annan forskning så är det bevisat att man gör någonting viktigt och ska ha mer pengar:
”- Vi visade att genusforskningen är aktuell och närvarande inom alla forskningsfält. Utifrån de resultaten är jag besviken över hur lite avtryck genusforskning och genusteori gjort i forskningspropositionen.”
Genusforskare söker efter ymnighetshornet…?
Riksdagsledamoten Tina Acketoft (FP) är oroad över att när högskolorna själva ska fördela medlen kan genusforskningen komma i kläm:
”På frågan om det finns fog för en tilltro till att akademin ska fortsätta fördela lika mycket medel till genusforskning konstaterar Tina Acketoft att det inte är helt lätt för en feminist som hon själv att lita på. På eget initiativ har hon börjat titta på hur den faktiskt ser ut. Hon är på gång att lämna i uppdrag åt riksdagens utredningstjänst att se över hur fördelning utifrån forskningsområden, kön och unga kontra etablerade forskare ser ut.”
Som det plägar i dessa sammanhang så är ju kvaliteten eller relevansen inom forskningen sekundär, det viktiga är att det är rätt kön, etnicitet och ålder på personerna som forskar. Sverige som kunskapsnation var det ja. (Sverige som dårhus snarare.)
Men Acketofts slutkläm kan jag helhjärtat hålla med om:
”- Jag vill se att genusforskningen bedöms på exakt samma grunder som annan forskning. Hur det ser ut idag vet vi inte.”
Om detta blev verklighet skulle de pengar som genusforskningen årligen kostar kunna spenderas på t ex forskning som verkligen handlar om vetenskap. Bo Rothstein skrev om den svenska genusforskningens brist på kvalitet för sex år sedan, det kanske kan ge en fingervisning om läget. Men vad vet man, revolutionerande saker kanske har skett sedan dess.
Pingback: Genus och statistik | Bashflak
Nationella Sekretariatet för Parapsykologi för bövelen.
Ja, ursäkta, jag råkade kanske skriva lite fel i texten…
Jag såg en obetalbar fotnot i Sverre Sjölanders bok Vårt djuriska arv (sidan 63):
”Eva Gothlin, dåvarande utgivare av tidskriften Genus och verksam vid sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet skriver i nr 3, 1999 att hon inte tror ”att skillnader mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättningar etc kan förklaras biologiskt” eftersom detta ”är en grundläggande premiss inom genusforskning”. Citatet talar för sig självt – den grundläggande premissen i forskningen är alltså att några könsskillnader helt enkelt inte finns – och då kan de förstås inte bli föremål för forskning.”
Exakt. Jorden är platt och könet är en social konstruktion (det har ju Judith Butler sagt).
Vetenskap som tar ideologiska hänsyn – är en ren självmotsägelse – den upphör. Och precis som inom konst och yttrandefrihet handlar det om medvetandefrågor, dess själva verktyg, i dess förlängning demokrativerktyg (och därför också de första som försvinner i totalitära system). I en demokrati tillåts den processen vara fri, förutsättningslös och tom säga ”jobbiga” impopulära saker; som att könet inte enbart är en social konstruktion utan i själva verket en mix av flera saker.
I.o.m att feminismen är i såpass dåligt skick klarar den inte längre ett öppet diskussionsklimat öht, därför försöker man bakvägen genom att med alla till buds stående medel ta kontroll över – verktygen – och smyga in det den vägen istället.
Bra artikel i DN som tangerar ämnet.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/konstens-arena-ar-inte-politikens
Intressant analys som jag tror stämmer precis. Om feminismen inte klarar av att rannsaka sig själv och ta till sig relevant kritik så är den död som ideologi. Många tecken tyder på detta, t ex den automatiska reaktionen ”kvinnohat” på all form av kritik.
Exakt, rantade lite inom ungefär samma ämne här också:
http://jamstalldhetsexperten.se/ar-uppdelningen-manligt-och-kvinnligt-viktig
Tyvärr, har jag inte alla gånger riktigt din exemplariskt diplomatiska ton, och tålmodighet. Ibland tar ironin överhanden… och då är de tyvärr svårt att stoppa ;)
Tack, men nog är jag rätt raljant ibland. :)
”Jag vill se att genusforskningen bedöms på exakt samma grunder som annan forskning.”
Det tror jag inte Moira på Södertörn håller med om. Hur skulle det då gå med den revolutionerande kunskapssyn hon ådagalade i sin avhandling Genus och text?
Nej, just precis. Jag tror inte att fp-politikern här riktigt har koll på hur genusvetenskapen bedöms, dvs på politiska och inte akademiska grunder.
Jättebra sammanfattat, tack Susanna!!
Tack själv!
Bra skrivet! Kul illustrationer!
Tack! :)
Funboy Three sjöng en gång den utmärkta låten ”The Lunatics (Has taken over the asylum). Det beskriver väl vad genusvetare handlar om rätt väl, de har ju tagit över dårhuset och är numer herrar och damer över anslagen staten så frikostigt öser ut. Att de nu sent om sider har vaknat och kommit till insikt är små steg i rätt riktning, men det behövs mer. Avsätt ett område i yttre skärgården med några kobbar, där vi kan isolera dårskapet med att ge dem ett eget litet kungarike där de kan få utöva sin teorier på varandra istället för att försöka hjärntvätta vanliga hederliga medborgare.