Igår poppade nyheten upp på den eviga källan till modern kunskap, Facebook. Mina hjältar Metallica utökar nu sitt varumärke med ett klassiskt brädspel, Metallica Monopoly. Givetvis fick jag omedelbart habegär.
I dessa tider då musiken är osäljbar i sig, eftersom Generation Gratis tycker att sådant bara av sig själv ska produceras och kostnadsfritt delas ut, måste en grupp/ett varumärke diversifiera sig för att tjäna pengar. I Metallicas fall har man sedan länge tillbaka haft inbrytningar i spelvärlden med exempelvis Guitar Hero. Monstermaskinen Metallica har även i sin musik alltid visat en oräddhet för nya grepp, vilket för det mesta har föranlett reaktioner vid varje skivsläpp. I begynnelsen var det videon till One, som på 80-talet rullade flitigt på MTV och som föranledde gny om att man ”sålt sig”, sedan har avvikelserna från den enda tillåtna vägen (Master of Puppets) fölt på med jämna mellanrum. Mainstream på Black Album, smink och styling på Load och Reload, samarbete med Michael Kamen och San Franciscos symfoniorkester på S/M, antiklimax vid St. Anger (låter ju inte alls som Master of Puppets…). Det är nog enbart det senaste släppet Death Magnetic som undgått någon större nedsågning. Den är ju också en stilfull flirt med ”gamla Metallica” och innehåller inga stora provokationer. Nu är ett samarbete med Lou Reed till nästa platta på gång. Kort sagt, Metallica har alltid gått sin väg. Napsterbråket på 90-talet ebbade till sist ut, man anpassade sig till de nya förutsättningarna och blev ett storföretag.
Videon till ”One”
Styling och smink på ”Load”
S&M
Musikbusinessen har länge varit rutten och det kan inte nog poängteras att man hade möjligheter att mota gratiskulturen i grinden, eller åtminstone minska dess effekter, men man höjde cd-priserna istället. Förutsättningarna för ny musik har dock ändras radikalt. Det finns obegränsat med icke-etablerade artister som visserligen har möjlighet att visa upp sig på nätet, men för vem? För att ta sig någonstans är ett kontaktnät eller saftiga resurser viktigare än någonsin. Eller tur. Men det har alltid gällt och kommer alltid att gälla. Man kan också ställa upp i moderna tidens freak-shower som Idol eller Talang eller satsa på att först bli känd genom t ex förnedrings-tv i form av Big Brother eller Paradise Hotel och sedan fylla sitt kändisskap med innehåll.
Musiken fungerar numera mer som en biprodukt till annat, t ex spel, ringsingnaler, film etc. Även artistens biprodukter, merchandisen, drar in en stor del av inkomsterna. Konserter och festivaler drar fortfarande publik och i fallet Metallica är man ett strålande liveband och kommer nog att fortsätta vara det under överskådlig tid.
Metallica live
Blir jag klokare av det här? Förmodligen inte. Förutsättningar förändras och det gäller att anpassa sig. Jag tycker ändå att det är synd att människor har så svårt för att uppskatta artisters och även t ex filmskapares arbete.
Bra rutet Susanna. Generation gratis har nu lyckats med konststycket att lägga ner ca varannan skivaffär i landet, utarmat en industri och sett till att artister inte längre kan leva på sin musik. Samma artister får istället knapra ”uppers” och ge sig ut på evighetslånga turnéer som i de flesta fall ger en inkomst på 3, 50 per kväll. […]Jag kan tack vare dessa kretiner inte längre köpa musik som jag vill, när jag vill och var jag vill. Den heliga nätmaffian har talat.
Tacka gud för att det trots allt finns band som Metallica som ändå både kan ta bladet från munnen (men till vilket pris med Napster), hitta alternativa vägar att försörja sig och samtidigt värna om sin musikaliska integritet trots nya spännande samarbeten som inte ligger inom ramarna för vad de sysslar med. Det är sådan progressivitet som behövs nu när nätkungar och drottningar håller hov där insatsen är andras arbeten till allmän utskänkning.
Uffe
AC/DC skall också släppa ett monopolspel.
Copycats! :)
Hihi sant så