Den Gamla och Edens Lustgård – en berättelse, del 2

Den gamla och edens lusgård_Samma illustration till samtliga delarna_illustration Susanna Varis-bör uppges_Nyårsgåva-pngDen Gamla och Edens Lustgård. Illustration: Susanna Varis

DEN GAMLA OCH EDENS LUSTGÅRD

TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA

VARJE EVENTUELL LIKHET MED VERKLIGA PERSONER,
LEVANDE SOM DÖDA,
ÄR LIKA OFÖRUTSEDD SOM OAVSIKTLIG.
VAD BETRÄFFAR DE LEVANDE:
FY SKÄMS!

En berättelse i tre delar. Del 2.
Copyright © 2015 Vladimir Oravsky
Det är inget som skapande människor inte känner till, tvärtom. Alla skapande personer har ibland liknande upplevelser. Vid vissa tider vill flödet inte komma. Men då, när man minst förväntar sig det och man kanske redan har varit på väg att ge upp och rada sig till dem som redan givit upp, så är skaparförmågan i full gång igen. Tron på att man nog ska lyckas är tillbaka.
Men sådant får folk som aldrig skapat någonting själva aldrig uppleva. De stannar i frustrationen. Somliga förlikar sig med detta och erkänner att ”nåja, det är tydligen bara inte min ’grej’”, men andra blir så upprörda över denna ”orättvisa” att den liksom ristar in ett ”Kains märke” i deras själar. ”Varför är det bara vissa förunnat att få vara med undret då fantasin flödar obehindrat och ger sig tillkänna i form av en bra historia berättad vid en middag eller rent av nedskriven i en bok?” spekulerar de med märket märkta, och smider sina motattackplaner.
Tänk om det exempelvis är ens mor som har den förmåga som läsare i hela världen beundrar? Det måste vara nära på outhärdligt. Att ständigt vara tvungen att ta emot beröm å sin mors vägnar, för arbete utfört med en så till synes lätt hand på området där man själv bara känt oförmåga och frustrationer.

Den gamla författarinnan kom att tänka på, kanske lite för sent kan man tycka, allt det som hon måste ha utsatt sin dotter för.
”Så aningslös jag var”, plågade sig den gamla författarinnan. Jag kanske hade kunnat vara lite mindre öppen med hur lätt skrivandet egentligen gick för mig. Jag kunde ha överdrivit mina periodiska frustrationer… På detta vis skulle jag ha varit mera hänsynsfull mot dottern.
Men sanningen var att det aldrig ens hade fallit den gamla författarinnan in att hennes skapande kunde vara ett problem för dottern.
Det kan man säga var ett tillkortakommande. Men hur kunde den gamla författarinnan ha undvikit något som hon inte ens var medveten om? Dessutom skulle det ha varit så gott som omöjligt att hejda den massiva framgång som hennes böcker så småningom åtnjöt.
Det var väl inte hennes fel att stora delar av världen plötsligt omfamnade henne med en sådan beundran och kärlek, och som till på köpet sträckte sig bortom hennes jordiska existens gräns.
Ironiskt nog var det samma beundran och kärlek som hennes efterlevande familj nu levde på. Rent materiellt i hur stort överflöd som helst… Det hade alltså blivit som det hade blivit, antingen hon hade velat det eller ej. Så är det nämligen när man utger en bok: Den får ett eget liv… Och så kommer nästa bok och nästa och nästa.
Ängeln hade nog rätt: Man kan inte ta ansvar för hur andra reagerar på det man gör, inte ens inom sin egen familj. Hur den gamla författarinnans framgång hade påverkat dottern var dotterns egen sak. I alla fall hade moderns framgång gjort dottern till en ofattbart rik kvinna.

Uppriktigt sagt, den gamla författarinnan trodde att hennes dotter var nöjd med sitt liv. Ett liv som åtminstone inte saknade någonting i materiell bemärkelse. Vissa människor får sina behov av kreativitet uppfyllda genom att exempelvis översätta andras verk, att bearbeta andras verk för radio eller genom att dramatisera andras verk för teater eller film. Dessa människor erkänner sin talangs begränsning, samtidigt som de är medvetna om sin betydelsefulla roll som förmedlare av något som någon annan har skapat. Sådant är respektingivande och värt att vara stolt över.
Så hade den gamla författarinnan uppfattat att även hennes dotter såg sin roll. Kanske misstänkte hon ändå dotterns bristande tillfredsställelse över sitt liv. För att kompensera henne överlät den gamla en stor del av administrationen av sina verk, det vill säga förhandlingar om rättigheter och liknande, till just henne.
I backspegeln skulle hon kunna beteckna detta beslut som fatalt.

Den gamlas dotter klurade ut hur hon skulle tillskansa sig den totala makten över moderns varumärke. Inte bara genom att ”skydda” den avlidnas verk, utan även hennes påstådda levnadshistoria och hennes förmodade tankar och tankesätt. Och när hon ändå var i farten så började hon på maffians vis ”beskydda” ALLT som hon ansåg hade med den gamla författarinnan att göra. Däribland hela släktens förmodade släkthistoria, inklusive morfadern och hans omgivning. Hon utlyste ”totalt skydd” mot allt ”olaga intrång” som hennes advokater skulle uttrycka det.
Precis hur långt tillbaka i tiden detta ”skydd” skulle sträcka sig var avsiktligt oklart. Men om juridiken tillät det så varför inte ända tillbaka till Adam och Eva, som ju är allas våra mor- och far-urföräldrar.
Hursomhelst, dottern och hennes koncern beslöt att den, vem det än var, som ämnade publicera precis vad som helst om den gamla författarinnan, och allt som på något vis kunde hänföras till henne, först tvingades att få AUKTORISATION från dottern. Om någon uppstudsig person ändå bröt mot denna auktorisationsregel fick han eller hon finna sig i att hon skulle påkalla all världens olyckor över honom eller henne. Så var det bestämt. För att ingen skulle vara i tvivel om att hon inte skulle tveka att verkställa sitt beslut statuerade hon snabbt ett, inom kort, vida känt exempel.

Den gamla författarinnan kände en kall vind vina genom sin själ. Hon blev på allvar i sin himmel varse om hur hennes verk och budskap missbrukades med hänvisning till henne och hennes namn.
Man kan kanske förebrå henne att hon inte i god tid hade insett att detta skulle kunna inträffa. Men som sagt, hon hade faktiskt varit nästan blind i flera år före sin död. Och förresten så var hon invaggad helt i den villfarelsen att hon som gammal och handikappad borde kunna lita på de människor som omgav henne, och inte minst sin egen dotter.
Det som faktiskt gjorde den gamla författarinnan mest ledsen, förargad och arg, var att hennes arvingar tydligen hade missförstått henne och hennes verk i den grad, att det var som om de aldrig ens hade besvärat sig med att läsa hennes historier och böcker.
Hur var det möjligt att ett författarskap som hyllar kärlek, vänskap, tolerans och frihet administrerades av hennes arvingar som om det förespråkade hat, fiendskap, förtryck och diktatur? Hur var det möjligt att när hon i sina historier och böcker framställde självständiga och ibland synnerligen säregna karaktärer, som framhärdade i att bli bemötta på sina egna och inte sällan på ganska originella villkor, så blev dessa bemötta av hennes arvingar som parias? De måste stoppas och undanröjas när de uppträdde hos folk som inte tillhörde dotterns egen familj och kamratskapsklan? Hur var det möjligt? Och tänka sig, i den gamla författarinnas namn!

”Hur går det annars med anpassningen?” frågade ängeln lite ängsligt med tanke på att den gamla författarinnan verkade ifrågasätta alla de accepterade reglementsmässiga mallarna.
”Vad tror du själv?!” väste den gamla författarinnan.
”Inte så bra kanske?” gissade ängeln försiktigt.
”Låt mig säga det så här: Jag är inte fullkomligt redo för den ständiga vilan i evigheternas evighet, inte än!”
”Det var ju säkerligen ironiskt sagt”, kommenterade ängeln som fortfarande, enligt sitt uppdrag, försökte att hålla en lättsam ton. Allt för att underlätta den inte alltid lätta övergången mellan liv och död.
”Hurså? Vad menar du med ’ironisk’?” återupptog den gamla författarinnan misstänksamt.
”Jag menar ’ironisk’ eftersom du, efter vad jag förstår, olikt det stora flertalet, faktiskt har en utmärkt chans att bli ihågkommen också bortom det jordiska livets begränsningar.”
Sådant brukade ha en lugnande verkan på oroliga själar. Det var en fråga om fåfänga, det lärde sig ängeln på kursen om hantering av döda kändisar.
”Ihågkommen för vadå?” ilsknade den gamla författarinnan till. ”För att sanktionera och låta andra hårt arbetande författare förföljas?”
”Efter vad jag förstår så har du personligen ingenting med det att göra!” tröstade ängeln.
”Men det görs ju i mitt namn! Efter några år, och med all säkerhet efter några generationer, kommer ingen att kunna urskilja vad jag har gjort själv och vad som har gjorts i mitt namn!”
”Tror du verkligen att…?”
”Tror mig hit och tror mig dit. Jag vet! Se på kollegan Walter Elias Disney! En påhittig, jovialisk och inte minst rolig historieberättare med patos medan han var vid liv. NU är det enda som förknippas med hans namn ändlösa rättegångar där hans arvingar och hans advokater, eller vem det än är som har köpt hans namn, söker att krossa varje stackare som har råkat teckna ett par musöron.”
”Men…”
”Se! Även jag, som verkligen vet bättre, säger ’hans advokater’ trots att han har varit död i fyrtio år! Allt rörs ihop efter ett tag och allt kommer att lukta lika illa! Sådant vill jag inte se hända med mitt namn och med mina karaktärer!”
Ängeln fick medge att det inte lät bra, ”men vad fanns det att göra åt det nu när hon oåterkalleligt var död?”
”Det är precis det jag håller på att luska ut!” gastade den gamla författarinnan ut.

Apropå ’karaktärer’ så anlände snart efter ovanstående samtal en stor lastbil till det nöjesfält som bar hennes namn. Den stannade utanför den största av souvenirbutikerna. Medan den gamla författarinnan såg på från sin himmel lossades från lastbilen kartong på kartong på kartong. Alla fulla av plastfigurer föreställande hennes karaktärer i alla upptänkliga material, färger och storlekar.
Som för att foga hån till skadan började strax därpå diverse skådespelare iklädda karaktärernas kostymer dyka upp på olika platser på nöjesfältet. Det sades att de skulle underhålla de barn som, efter att deras föräldrar hade betalt vältilltaget inträde, kom in på nöjesfältet med så kallade ”improviserade historier”.
Vad detta improviserande hade med henne eller med hennes karaktärer att skaffa hade den gamla författarinnan inget svar på.
”Det är bra för kommersen…”, imiterade författarinnan sin dotter.

Att den gamla författarinnas arvingar måste skydda sina intressen och investeringar var det självfallet ingenting märkvärdigt med. Den gamla författarinnan förväntade sig ingenting mindre av dem, inte minst för att säkra och skydda sina påhittade gestalters integritet.
Faktiskt är ett sådant skydd nödvändigt. Eftersom det finns typer där nere på Jorden som inte skulle betänka sig att använda sig av hennes ”uppfinningar”, det vill säga berättelser och karaktärer, i exempelvis reklam för sina egna produkter, vilka till på köpet inte hade något med hennes gestalter att göra.
Sådant kan knappast någon uppfinnare och ägare låta passera. Det skulle i övrigt medföra totalt kaos om alla fick göra så. Därför finns det lagar som skyddar även en avliden författares verk, i alla fall ett visst antal år efter hennes eller hans död. På så sätt blir det författaren själv eller dennes arvingar som suveränt bestämmer hur och av vem en litterär gestalt får användas.
Å andra sidan kan denna beskyddarverksamhet patologiskt överdrivas. Den gamla författarinnans kollega Walter Elias Disneys fall, fall i bokstavlig bemärkelse, var ett lika klart som skrämmande exempel på detta. Stackars Walt. I ditt liv var du omgiven mest med konstnärskollegor, men sedermera? Det är mest advokater och revisorer som är i ”din tjänst”. Den gamla författarinnan visste inte hur många advokater och revisorer hon, det vill säga hennes familj, hade anställda. Men så som företaget ständigt växte var de nog redan ett antal.

Hennes familjs vrånga, ojusta representation har till och med drivit fram frågan om det egentligen är rimligt att hennes arvingar lång tid efter hennes död ska ha ensamrätt till hennes verk. Idén med rättsskyddet är ju att säkra skaparen, det vill säga diktaren, kompositören, skulptören och dylika, en viss inkomst genom hennes skapande arbete. Detta så att hon kan fortsätta med att skapa utan att behöva ta ett slitsamt jobb under tiden som en ny bok, symfoni, bildhuggarverk eller dylikt sakta antar form.
Men vad har dessa barn, brorsbarn, barnbarn och barnbarnsbarn gjort för att göra sig förtjänta av detta kreativitetsskydd? Ärligt talat: Ingenting. Man kan i vissa enskilda fall argumentera att en ung upphovsman som har dött och som lämnar små barn och en levnadspartner… Dessa skulle möjligen behöva en inkomst från den dödes böcker. Men annars?

I den gamla författarinnans fall var alla i hennes familj, i kraft av hennes arbete, hur rika som helst. Var fanns rimligheten i att de fortsättningsvis i många år till skulle njuta av frukterna av hennes ansträngningar? Folk som inte förstod, och inte ens brydde sig om att förstå, vad hon egentligen hade hållit på med?

Den gamla författarinnan tänkte att lagen är som den är. Den har inte alltid med moral att göra. Åtminstone inte med de fattigas och maktlösas moral. Hon tänkte plötsligt på en kollega som belönades med ett nobelpris samtidigt som samtliga hans verk hamnade på Index Librorum Prohibitorum, den Katolska kyrkans lista över bannlysta böcker, och skrattade: ”Lagen som är lika för alla, förbjuder såväl rika som fattiga att sova under broarna, att tigga på gatan eller att stjäla bröd”, skrev denne kollega på sitt lättigenkännande vitsiga, träffsäkra och maktirriterande sätt.

Ja, lag är lag och lag ska respekteras. Det var den gamla författarinnan med på. Men att förhindra utgivningen av en bok bara för att den innefattar en fundering om en period i hennes liv som inte var så värst väldokumenterad? Var det rimligt? Var det hennes familjs uppgift att stympa yttrandefriheten på detta avskyvärda vis? ”Voffor, voffor?”
”Flertalet av mina egna böcker består av funderingar, spekulationer, det vill säga det som kallas fantasi. Denna mixas med barndomsminnen och andra minnen, från mitt eget och även andras liv. Det är SÅ en författare arbetar. Sedan är det läsarens sak att ta det till sig eller låta bli. Men att förfölja och förbjuda? Avskyvärt! Avskyvärt med stort utropstecken!”

Den gamla författarinnan visste inte vad hon skulle ha gjort med sitt liv om hon inte hade fått tillfälle att uttrycka sig genom sina böcker. Hennes liv hängde oskiljaktigt ihop med hennes fria fantasi. Bara tanken på att denna förmåga till spekulativ fabulering skulle ha tagits ifrån henne, eller att någon godtyckligt skulle ha förhindrat henne i att uttrycka sig som hon ville, ja den tanken kändes även nu så vidrig att hon kunde spy. Om det alltså hade varit möjligt i himmelen.
”Hur kan min släkt hoppa på någon författare, med hänvisning till att denne någon skriver om mig och min far och händelser som inte är ord för ord dokumenterade? Hur kan den? När inte ens jag själv kommer ihåg exakt hur det var på den tiden. Och mina förutsättningar är ändå betydligt större, eftersom jag var med. Det är väl klart att en författare fyller luckor med hjälp av sin fantasi… Nej, det står jag helt enkelt inte ut med!”
”Jag är ledsen att jag måste upprepa mig själv, men det finns alltså ingenting du kan göra åt det”, gjorde sig ängeln påmind, efter att den med änglalikt tålamod hade lånat sitt öra till den gamla författarinnan.
”Inte det?” snäste den gamla trotsigt.
”Rätt uppfattat. Ingenting alls.”
”Trams! Och än en gång trams!”
”Nej du. När man är död, så är man död.”
”Skall vi slå vad?”
”Slå vad? Slå vad om vad? Jag vet vad du har skrivit. Att man kan förflytta sig från den ena världen till den andra, och från den andra världen löpa vidare in i en tredje när man har blivit dödad av exempelvis en drake. Det är sånt som jag kallar trams. Så är det. Efter all min fortbildning borde jag kunna ett och annat om det utomjordiska. Tycker du inte?” frågade ängeln retoriskt.
”Jag kanske menade att det kan tjäna till någon sorts tröst för barnen”, förklarade sig den gamla författarinnan.
”Det blir det inte mindre tramsigt av.”
”Och om jag hoppade av det här molnet?” frågade den gamla författarinnan.
”Då skulle jag snabbt plocka upp dig igen. Det skulle inte tjäna någonting till alls.”
”Men vad kan jag då göra?”
”Det samma som du kunde den stunden du lämnade det jordiska: Ingenting, precis ingenting alls.”
”Jag vet”, erkände den gamla författarinnan till synes resignerat.
”Du vet?”
”Ja, jag vet att jag inte kan göra någonting…”
”Då så! Äntligen!” Ängeln drog en lättnadens suck, men innan sucken befäste sitt liv fortsatta den gamla författarinnan:
”Men det kan du.”
”Jag?” upprepade ängeln, fast med betoning på förvåning.
”Just precis DU.”
”Du vill att JAG…” Långsamt fattade ängeln vad den gamla författarinnan hade i tankarna. ”Å nej! Glöm det! Det kommer inte alls på frågan! Fantasi är för de levande. De döda förväntas att acceptera sitt himmelska koppel. Så avstå från att ens tänka i sådana banor. Mest för din egen skull!”

Copyright © 2015 Vladimir Oravsky

Del 3 kommer du kunna avnjuta kanske redan i morgon. Beslutet fattas även den här gången ovanpå ditt huvud.

– : – : – : –

Berättelsen ackompanjeras av en liten quiz, som för att låna författarens ord lyder som följer:

”Eftersom berättelsens undertitel är TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA, kan man tycka, att det rör sig om ”mysteri” eller ”who done it?” De 5 läsare som klurar ut vem DEN GAMLA DAMEN är, kan få ett pris direkt från författaren. Exempelvis en av mina e-böcker.”

För tydlighetens skull: de 5 första som klurar ut vem författarinnan är (mitt tillägg).

Publicerat i böcker, gästinlägg, kultur | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Winter Birds

Ett nytt, digitalt verk:

winter birds png textWinter Birds, digital assemblage, 2015. Susanna Varis

Publicerat i Egna verk, goth, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism, skräckkonst | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Den Gamla och Edens Lustgård – en berättelse del, 1

Den gamla och edens lusgård_Samma illustration till samtliga delarna_illustration Susanna Varis-bör uppges_Nyårsgåva-pngDen Gamla och Edens Lustgård. Illustration: Susanna Varis

DEN GAMLA OCH EDENS LUSTGÅRD

TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA

VARJE EVENTUELL LIKHET MED VERKLIGA PERSONER,
LEVANDE SOM DÖDA,
ÄR LIKA OFÖRUTSEDD SOM OAVSIKTLIG.
VAD BETRÄFFAR DE LEVANDE:
FY SKÄMS!

En berättelse i tre delar. Del 1.
Copyright © 2015 Vladimir Oravsky

Det var en gång en gammal författarinna. Det var, eftersom hon just hade dött.
Nu satt hon i sin himmel och följde noga med i det som hände i den värld som hon hade lämnat bakom sig.
Visserligen hade hon varit blind under sina sista levnadsår, men i dödsriket såg hon allt alldeles klart och tydligt. Kanske klarare än någonsin.
Bland mycket annat såg hon vilken kommers det gjordes med alla de berättelser och karaktärer hon hade skapat under sina många produktiva år som författare.
”Om de åtminstone väntat tills jag var riktigt kall i kistan, innan de satte igång med allt det där tramset”, muttrade den gamla författarinnan surt i sin rättfärdiga himmel.
Men eftersom hon ju hade varit blind de sista åren, hade hennes potentiella arvingar satt igång ”tramset” redan under hennes levnadsår. Hon hade inte märkt att de inte brytt sig om att avslöja det för henne. Självklart, eftersom de väl visste hur negativt inställd hon var till sånt.
Den gamla författarinnan hade alltid en stark känsla för sin familj och hon benämnde den undantagsvis som ”vi”. Hon kände att hon och de bildade en enhet med varandra, och när familjen uppmanade och trotsade hennes moral då grämde det henne naturligtvis.
”Behöver vi verkligen sälja så många prylar?” undrade den gamla författarinnan när hon med sin nya blick såg de leksaksfigurer, pyjamasar, kalsonger och skor i alla upptänkliga storlekar som såldes i butikerna i det nöjesfält som hade anlagts i hennes namn.
”Behöver vi verkligen tjäna så mycket pengar?”
Hur mycket pengar behöver en människa eller en familj? Hur mycket kan den förbruka under ett eller till och med två liv? Är inte den gränsen nådd för ganska så länge sedan?

Visst skrev hon själv under en del krimskrams- och kommerskontrakt när hennes ögon var uttjänade och familjen argumenterade om det nödvändiga i detta. Den gamla var av den gamla övertygelsen att man måste lita på sina medarbetare, inte minst när de var av hennes eget kött och blod. Men ändå hade hon från tid till annan undrat ”när nog var nog?”.
Inte minst när hon tänkte på sin rättfärdige och starkt religiöse far som inte så sällan åberopat Jesus och hur denne drev månglarna ur templet. Hur skulle hennes far ha reagerat nu när hans gamla gård och hennes födelseplats hade omvandlats till ett nöjesfält, vars främsta ändamål var att fylla kappsäckar och bankkonton med pengar och ännu mer pengar.
Lyckligtvis var även han emellertid död sedan många år, och kunde alltså varken se vad som gjorts med hans gård eller göra någonting åt det. Den besvikelsen var han befriad från.

Den gamla författarinnan märkte i sin himmel att hennes familj hyrde in och använde sig av advokater, och andra för hennes gamla släkt tvivelaktiga typer, för att förhindra andra författare att utöva deras näring.
”Behöver vi verkligen förfölja andra bara därför att de har en annan åsikt än oss? Kan vi inte låta dem få ha sin åsikt i fred? Och behöver vi förfölja dem även utanför de områden som har med oss att göra?”
Vad den gamla författarinnan inte var medveten om var att detta var absolut nödvändigt.
Varför?
Eftersom hennes familj timrade en religionsmyt kring henne. Och religion kräver stränghet!
Så om någon dristade sig att skriva något om henne och hennes familj som inte motsvarade den av familjen konstruerade dogmen, så var det inte fråga om simpla meningsskiljaktigheter. Det var rätt och slätt blasfemi och vederbörande kättare fick, lika självklart som ”amen” i kyrkan, bannbulla över sig.
Myten var lika enkel som lättförståelig och genial: Den gamla författarinnan jämställdes med Jungfru Maria. Även Jungfru Maria hade blivit havande med sin son uppenbarligen utan någon jordisk fars medverkan. Hon födde honom utanför sin stads gränser och även hon fick leva ”utomlands” för att undgå den stränga fadersgestaltens, Herodes, vrede.
Men, efter en viss tid i karantän, gjorde hon ett triumfatoriskt intåg till sitt hemland, och ödet fråntog henne även hennes son…
Och liksom förebilden återfanns även hennes bild och berättelser i otaliga troendes hem över hela jorden…

Allt mer ledsen kunde den gamla författarinnan konstatera att ingen tydligen hörde på hennes himmelska funderingar. Den aktivitet som hennes familj började praktisera, och till på köpet i hennes eget namn, blev bara värre och smärtsammare allt eftersom tiden gick.
”’Om mamman hade levat, så skulle hon säkerligen …’. Vad är det för trams och förvrängning av kända fakta? Vad är det för en falsk spiritistisk seans? Sardinen vill att burken öppnas mot havet, skrev Werner och visst, det kan ligga nåt i det. Men att ’Om mamman hade levat, så skulle hon säkerligen …’, ALDRIG! Eller i alla fall ytterst, ytterst sällan!”, bullrade den gamla.

Ibland funderade den gamla författarinnan över om hennes familj överhuvudtaget hade förstått henne eller ens lyssnat på henne då hon fortfarande var vid liv. Om de hade gjort det så skulle de knappast missbruka det namn och den respekt som hon tillskansat sig med sin penna och sitt arbete, både på hemmaplan och utanför landets gränser. Varför denna maktutövning och inkomsthunger och till på köpet alltid i hennes namn?

”Det var ju inte därför jag började skriva!” beklagade sig den gamla författarinnan till närmsta ängel vars åliggande var att tålmodigt lyssna på frustrerade dödingar.
”Men du blev ju ändå nästan hundra år gammal”, tröstade ängeln, ”och hundra år är en väldans lång tid med jordiska klockor mätt.”
”Ja, hundra år är väldigt lång tid”, medgav den gamla författarinnan, ”men föreställ dig hur långt det kommer att kännas om jag tvingas att skåda hur mitt verk och mina gestalter missbrukas i mitt namn av min egen familj och vars näring blev närighet, girighet och jävighet för all tid framöver? Det tror jag helt enkelt inte att jag kommer kunna stå ut med.”
”Nej, det är inte direkt muntert…”, medgav ängeln med änglalikt tålamod och la till ”… inte minst när det inte finns något som du kan göra åt det nu…”
”Det är vad du tror!” snäste den gamla författarinnan, som nu var ordentligt uppretad.
”Men du är ju död, mind you?” påminde henne ängeln.
”Död-schmöd!” fräste författarinnan hånfullt. ”Har jag kanske inte skrivit massvis med historier och böcker där jag ger prov på att döden minsann inte är något hinder för att rättvisan segrar till slut?!”
”Ja, men det var bara historier och böcker, det här är verkliga livet, eller snarare döden, om jag får påminna”, försökte ängeln som inte var van vid att döda människor, eller djur för den delen, inte resignerade och stoiskt bar sin nya roll som passiva iakttagare. Efter ett kort tag tappade de flesta intresset för inblandning i livet därnere. De övergick i ett mera vegetativt tillstånd som de odlade i den gemensamma evigheten.

Sådan var emellertid inte den gamla författarinnan:
”Verklighet-schmerklighet! Jag tänker inte låta mig knuffas åt sidan bara för att min kropp gett upp! Inte så länge jag och mitt namn dras in med ett ständigt falskt tjat om att ’hon skulle säkerligen ha tyckt om det’ och ’hon skulle säkerligen vilja att…’. Nej du! Inte ens över min döda kropp! Verkar jag lobotomerad kanske?!”
”Men du har ju precis ingenting att göra med det eftersom du är…”
”Död?”
”Just det. När man är död så…”
”Ditt problem, lilla ängeln, är att du har jobbat häruppe alldeles för länge! Du blev instängd i dina egna vanor, och sådant tar död på tankens frihet! Och kan man inte tänka fritt så kan man inte heller tänka vilt!” förkunnade den gamla författarinnan.

Ingen hade någonsin talat så till ängeln förut. Förvisso hade de första tusen åren i det som författarinnan kallade ’jobbet’ varit lite tråkiga, men efter det hade ängeln vant sig. De nästa många tusen åren hade det inte varit några problem. Inte från ängelns synpunkt åtminstone, inte fram tills nu.
”Du har vant dig vid att alla bara accepterar att detta är slutet! På så sätt har du fått döden på hjärnan och tror att den betyder någonting!” bombarderade författarinnan. ”Av den ganska så simpla anledningen kan du inte ens föreställa dig att det kan finnas liv EFTER döden!”
”Det kan jag visst”, protesterade ängeln, ”och inte bara det: Jag VET vad som kommer efter döden! Det är DETTA!” och ängeln pekade på det moln de båda befann sig på.
”Det är inte så jag menar”, argumenterade den gamla författarinnan. ”Du tror att allt slutar här, men det tror inte jag!”
”Åberopandes de tusen och åter tusen år som jag har varit här, kan jag försäkra dig om, att detta ÄR slu…”
”Ledsen, men jag tror inte att jag tror på din försäkran, ängel. Jag tror mer på TRO! Har du hört talas om att tron kan försätta berg? Du var människa en gång. Så tänk efter och medge att TRO är det enda som gäller egentligen.”
Ängeln tänkte efter. Men kanske var det för länge sen den hade varit människa, och således blev den inte övertygad.
Nu var det den gamla författarinnans tur att lugna ängeln:
”Oroa dig inte. Faktiskt så behöver man inte ens vara död för att ha tappat tron. Massvis med levande människor går just nu omkring därnere fullkomligt trolösa och tänker bara på att tillfredsställa sina egna små världsliga ögonblicksbehov. Och tyvärr, tyvärr, gäller det tydligen även medlemmar av min egen familj…”
Författarinnan tystnade tvärt och skamset. Hon drabbades av självförebråelser att hon som förälder inte hade uppfostrat sina barn ordentligt och dylikt. Men ängeln var beredd med ett svar:
”Varje människa svarar för sig själv. Om allt dåligt var föräldrarnas skuld kan alla generationer frilägga sig ansvaret i tur och ordning, ända så långt bak i tiden som till Adam och Evas tillkortakommanden som föräldrar. På så sätt skulle de rentvå sig, alla de som kom efter Adam och Eva. Medan Adam och Eva i sin tur skulle kunna peka på att de, som enda föräldrar i mänsklighetens historia, inte hade några modeller att lära från. Allt var bara ett vilt experiment, så don’t blame us, liksom…”

”Hur kommer det sig att saker har utvecklats som de utvecklats?” grubblade den gamla författarinnan. Redan för en herrans massa år sedan hade hon lagt märke till att vissa medlemmar av hennes familj egentligen inte hade något vidare intresse för det hon själv höll på med. Kan det vara det som var svaret?
Hennes avlidne man hade betraktat hennes skrivande som ”småskriblerier”. Något som hon fick lov att roa sig med, under förutsättningen att hon inte försummade hemmet, barnen och hans varma kvällsmat som hon fick servera när han kom hem från kontoret.
Av spridda kommentarer han hade gjort under åren om hennes ”småskriblerier” hade hon för längesen dragit slutsatsen att det i alla fall inte var från honom hon skulle förvänta sig vare sig förståelse eller uppmuntran i fortsatta försök att förkovra sig i sitt författande.
Men så är det bara: Vissa människor saknar sinne för den sortens arbete som hon själv ägnade allt mera tid till. Synd bara att hennes egen man råkade vara en sådan människa. Men å andra sidan, det kunde ha varit värre. En annan man kunde kanske ha försökt att förhindra henne från allt vad hennes ”små skriblerier” innebar.
Hon och han, de, hade haft ett bra äktenskap. Då han alldeles för tidigt gick bort sörjde hon honom uppriktigt. Sedan gick livet vidare och hon fick kanske lite mer tid för författandet, och lov att glädja sig lite mer åt den framgång som redan då var en realitet. Mycket till gemålens häpenhet.
Med mannen för evigt borta hade hon sina barn kvar. Medan sonen, så till vida hon erinrade sig, aldrig hade visat något stort intresse för sin mors historier, var det åtminstone till synes annorlunda med den några år yngre dottern.
Faktiskt hade författarinnan för sig att den lilla dottern till och med hade givit upphov till en berättelse som senare blev riktigt framgångsrik. Om det hade rört sig om äkta påhittighet eller bara om ett typiskt barnsligt missförstånd, och en tillfällig sammanblandning av vissa ord hon hade hört ur en bok, ja det var svårt att avgöra. Dock blev det snart klart för författarinnan – som då detta hade hänt inte var så värst gammal – att hon i alla fall inte skulle komma till dottern för flera uppslag till vare sig historier eller karaktärer.
Det var självklart ingens fel. Olika människor har olika talanger och anlag. När dottern växte till blev det nog allt klarare att hon snarare liknade sin far än sin mor, vad författarkreativiteten angick. Kanske tråkigt för vilken fåfäng mor som helst, men så var det och gick visst inte att ändra på nu.

Ändå var det kanske precis här roten till den nu rådande misären fanns. Det var i alla fall vad den gamla författarinnan hade kommit på som förklaring till att de som nu rådde över hennes verk, historier och karaktärer, helt enkelt inte hade någon rejäl förståelse för vad det egentligen rörde sig om. Att de nu ”administrerade” i hennes namn med en sådan enögd koncentration på makt och inkomster. En pirats penningkära enögdhet som gick rakt emot det som hade varit författarinnans avsikt.

Fantasi var inte given dessa människor. Eftersom de inte själva begåvats med den misstrodde de alla som nog var så lyckligt lottade, och dessutom även envisades med att bruka den. De stereotypa hade inte själva förmågan att skapa någonting nytt av till synes ingenting – de ifrågasatte alla de som skapade något.
Eller kanske var ”misstroende” inte ett heltäckande ord. Kanske var det rätta ordet ”avund”. Kanske var dessa människor helt enkelt avundsjuka på folk som hade skaparförmågan? Var det därför de stereotypa försökte förtrycka de skapande?

Att hennes egen familj härbärgerade sådant folk skrämde uppriktigt sagt den gamla författarinnan däruppe i hennes himmel. Det betydde ju att de egentligen måste ha avundats henne redan medan hon levde, även om hon såklart aldrig hade hoverat sig med sin skaparförmåga, då denna för henne tedde sig helt naturlig.
Avundsjuka är inget behagligt tillstånd att befinna sig i. Det kan kännas oerhört orättvist att upptäcka att det som andra, kanske till och med närmast stående, tillskansar sig som något fullkomligt naturligt är förkrympt och avtynat hos dem själva. Oavsett hur hårt de än försöker kan de inte frambringa någonting fantasifullt nytt, än mindre någonting intressant eller läsvärt. Hur frustrerande är inte det att inse?

Copyright © 2015 Vladimir Oravsky

Del 2 kommer du kunna avnjuta kanske redan i morgon. Beslutet fattas även den här gången ovanpå ditt huvud.

– : – : – : –

Berättelsen ackompanjeras av en liten quiz, som för att låna författarens ord lyder som följer:

”Eftersom berättelsens undertitel är TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA, kan man tycka, att det rör sig om ”mysteri” eller ”who done it?” De 5 läsare som klurar ut vem DEN GAMLA DAMEN är, kan få ett pris direkt från författaren. Exempelvis en av mina e-böcker.”

För tydlighetens skull: de 5 första som klurar ut vem författarinnan är (mitt tillägg).

Publicerat i böcker, gästinlägg, kultur, Okategoriserade | Etiketter , , , , | 1 kommentar

God jul!

christmaskuusenhakija01

God jul till er alla!

…från den slackande bloggaren (som utöver all annan slackighet återanvänder bilden från förra året…men det är väl bra att återvinna…? Eller…?

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 6 kommentarer

Anoushka Art

Till salu:

DSC_0886-50-textFOR SALE: Green and Gold Madonna by Anoushka Art
Painting in acrylics
Size: 55 x 48 cm / 21,7 x 18,9
Price: 1600 SEK / 182 Euro / 231 $

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Sverige åt svenskarna?

regeringen-3944Gruppfoto på den nya regeringen – det enda som hittills varit någon slags ordning på. Foto: Riksdagen.

Hösten har erbjudit en aldrig sinande ström av tilltagande galenskap inom politiken här hemma. Jag har varit upptagen, utmattad och smått nedstämd över alltihopa och stundtals har det känts som att det inte gått att få luft under alla dessa massor av tokigheter som vällt över en. Det har varit en valrörelse där ett parti vars ledare sorterar mänskligheten i män och människor rönt fullständigt oproportionerliga framgångar och efter att regeringsbildandet och regerandet hackat betänkligt har vi nu begåvats med ett extraval. Eller extra val. Eller nyval. Eller ny val.

Ett annat parti som rönt framgångar i antalet röster, men som kollektivt av de andra partierna försökt fintats bort från inflytande med allehanda medel, är som bekant SD. Partiet har vuxit från ett enfrågeparti till att fånga upp allsköns missnöje bland befolkningen, från pensionärernas skattenivåer till feminismkritik. Man har vuxit på bekostnad av de andra partierna och lyckats upprätta en illusion om ”folkets egentliga röst”, att man står för något som människorna egentligen tycker, men som inte fångas upp av de mer etablerade partierna. Det finns en betydande kärna av sanning i detta. Vilket annat parti har en trovärdig och hållbar politik på invandrings- och integrationsområdet? SD:s kraftiga minskning av antalet invandrade talar till inte enbart den som av mer grumliga skäl inte vill att människor ska flytta till Sverige, men även till den som inte finner de övriga partiers lösningar (och avsaknad av sådana), som ett hållbart alternativ. Det är oerhört viktigt att de övriga partierna omedelbart börjar formulera realistiska och konkreta lösningar i dessa frågor. Tal om att öppna våra hjärtan uttrycker i en välvillig tolkning ett avgrundsdjupt avstånd till väljarna. En befogad oro över hur en så pass stor invandring som den som har prognostiserats ska hanteras utan att det sk ”utanförskapet” ska leda till riktigt stora sociala problem i många områden och på många orter måste adresseras av varje parti som har ambition på regeringsmakten. Alternativet är att SD får mandat att genomföra sin politik. Mauricio Rojas skriver mycket bra om detta i gårdagens SvD. (I övrigt kan tipsas om dessa artiklar på samma ledarsida: om en stats moraliska skyldigheter gällande flyktingmottagning; Per Bauhn, professor i praktisk filosofi här och om regeringens bortsopande av obekväma fakta; Maria Ludvigsson, ledarskribent här.)

Frågan om nation, nationell identitet och svenskhet har åter varit på tapeten i dagarna, efter en intervju med Björn Söder som publicerats i DN. Söder, som godkänt intervjusvaren, tycks i efterhand mena att de ryckts ur sitt sammanhang, eller placerats i fel dito.

”– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.”

Nationalencyclopedin definierar ordet nation på följande sätt (den korta varianten):

”nation, (latin naʹtio ’börd’, ’härstamning’, ’folk(stam)’, ’släkte’, av naʹscor ’födas’)  term som i svenskt språkbruk används i olika sammanhang som liktydigt med stat, t.ex. i benämningen Förenta Nationerna.”

SAOL (1994):

”nation -en-er s. folk i en stat; förening av studenter från samma hembygd inom studentkår […]”

Min förståelse av ordet nation ligger närmast den i SAOL, dvs att nation står för ett folk. Huruvida folket, nationen, även finns i en stat är en separat fråga, så som jag alltid tolkat betydelsen. Var till exempel palestinier inte ett folk, en nation, innan Wallström erkände staten Palestina? Var finnar inte finnar innan Finland blev till? Är inte judar eller zigenare som återfinns i ett antal olika stater nationer? Skulle vi/ni sluta vara svenskar om Putin invaderade Sverige och gjorde det till en del av en ny Sovjetunion? Upprördheten kring Söders uttalande tolkar jag främst som just en fråga om vad man lägger för innebörd i ordet nation. Tolkar man Söder som att han menar att en same tillhör det samiska folket och inte den svenska, eller tolkar man honom som att en same inte tillhör staten Sverige, blir ju budskapet något annorlunda. Gränsen mellan olika folk, nationer, är förstås svår att dra och kommer i den allt mer globaliserade världen att suddas ut än mer effektivt. Vad man tänker och känner kring detta och vilken betydelse man tillmäter alltihopa ger förstås utslag i det politiska ställningstagandet. Lite senare i intervjun verkar journalisten sätta likhetstecken mellan nation och land:

”Vilket land är ”den arabiska nationen”?

– Nej, det finns ju inget land som heter så. Araber bor i flera stater. Det är ju annars önskvärt att staters geografiska gränser sammanfaller med folkets utbredning.”

Björn Söder talar dock hela tiden om folket, nationen, som skilt från staten/landet:

”De svenskar som har flera identiteter då? Du talar ju om att vi har människor från ”andra nationer” boende i Sverige.

– Ja. Det finns exempelvis människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige.

Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?

– Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?

– Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.”

Den svenska inställningen till det egna landet och nationen är dessutom, som bekant, lätt schizofrent. Svenskhet, om man ens tillstår att något sådant existerar, är något tråkigt och inget som ska framhävas. Medan andra kulturer i högsta grad anses finnas och vara värdefulla, menas det att det svenska främst är importerat utifrån och i vilket fall inget som ska uppmärksammas eller bevaras. Det svenska nationaldagsfirandet sker oftast något pliktskyldigt och fylls helst med inslag från andra kulturer för att markera mångkulturalismen som det nya svenska (eller den svenskhet som kan accepteras). Samtidigt blir det ramaskri om uttalanden om Björn Söders. Den största förolämpningen av alla tycks vara att inte få kallas svensk. Samtidigt som ”osvensk” är ett positivt uttryck. Mången gång anser man att Sverige är rättesnöret som alla andra länder bör ta efter, samtidigt som det svenska och Sverige är något som bara rasister hyllar. Tillägg: Ett talande exempel är Sveriges inställning till de officiella språken i landet. Svenskan blev inte officiellt språk i Sverige förrän 2009. Däremot var finska, jiddish, romani, meänkieli och samiska officiella språk sedan 1999. Svenskan har varit officiellt språk i Finland sedan 1919. här finns en motion om att göra svenskan till officiellt språk: motion.)

Enligt Söder är inte sverigefinländarna svenskar. Jag blir inte så förnärmad av det. Jag är inte svensk, eller jag känner mig inte svensk. Enbart. Jag är både finsk och svensk i en blandning. Många invandrade finländare skulle aldrig i livet vilja bli kallade svenskar, eller sk ”licenssvenssons”, som det brukade heta om de som antog svenskt medborgarskap. Många andra, å sin sida, gjorde sitt bästa för att dölja det faktum att de hade finskt ursprung. Det finns så klart en distinktion mellan den känslobaserade definitionen och den formella. Om så Putin invaderar och vi alla blir sovjetmedborgare, kommer nog en stor andel av oss att ändå känna sig som svenskar eller svenskfinnar.

Vad är då denna svenskhet? Eller den svenska kulturen? Jag antar att det finns lika många definitioner som det finns individer, men går det att enas om någon slags formulering? Begreppen ändras självklart med tiden, men vad skulle dagens svenskhet innebära? Lämna gärna förslag.

Midsommar-2014-vikströms Midsommar. Foto: Vikströms

sill500-svenskfiskSill. Foto: Svensk Fisk

svensktlagom1-miishkaLagom. Bild: Miishka

 svensktkungafamiljen-aftonbladetKungahuset – en symbol för Sverige. Foto: Aftonbladet

svensktkonsensusKonsensus (och fika) – svenskt? Foto:

 svensktpic0001ABBA – en annan symbol för Sverige?

– : – : – : –

Fnordspotting om artikeln med Björn Söder i DN här. Jag håller med om beskrivningen av artikeln som bra. Den saknar den gängse övertydligheten på området ideologisk uppfostran som artiklar om SD och en del andra ämnen oftast har i svensk media.

Sakine Madon i Norran på samma tema.

Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén håller med Björn Söder här.

Merit Wager på samma tema här.

Professor Kjell Magusson på temat här.

Publicerat i feminism, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 25 kommentarer

Julen och maten

ulla04På Ulla Winbladh och smörjer kråset…

Det är snart mitten av december och julen nalkas med stormsteg; denna högtid då vi förväntas tindra i juleljusens sken, omgivna av familjen och vännernas kärlek och värme och med bukarna stinna av allehanda godsaker. En fest för ljusets återkomst, alternativt ett särskilt gossebarns födelse har i modern tid allt mer övergått till en orgie i shopping och frosseri. Maten, som vi året runt har mer än gott om, är centralpunkten vid varje julfirande. Det börjar redan i mitten av november, då diverse julbord i arbetsgivarens eller andra sammanslutningars regi ska avnjutas och kulminerar självfallet på julafton vid hemmets härd. Vi arbetar allt mindre med våra kroppar och måste kompensera detta med olika knep med allt från pyttigt med kolhydrater till energikrävande träningsformer. Behovet av att festa loss på årets gris och hopsamlade godsaker till jul existerar knappast i dagens samhälle, snarare tvärtom. Å andra sidan består nu inte livet enbart av det vi ”bör” göra, utan även av det vi önskar göra. Julen kan vara en underbar tid, men också en ren plåga; den som inte har en familj att tindra med eller där omständigheterna knappast medger den påbjudna jullyckan.

Själv har jag enbart hunnit med vårt traditionsenliga julbord på Ulla Winbladh och har därmed för facila dryga tusenlappen närmast spräckt magsäcken med all den fantastiska mat som ingår där. Den som följt denna blogg känner till att både jag och Ulf gärna smörjer kråset med lite godare mat och dryck emellanåt. Min filosofi kring mat går litegranna ut på detta – jag läger gärna en slant extra då och då för riktigt god mat och däremellan köper jag billiga råvaror och lagar till matlådor i möjligaste mån. Snålt på vardagar och extra guldkant på ledigheter, lite grovt draget. Men det går en gräns även för vardagssnålandet; jag köper alltid ekoägg för hönornas skull och handlar alltid svenskt kött (helst närproducerat från en uppfödare jag känner till eller ekologiskt). Jag månar då främst om djurens levnadsvillkor, som jag hoppas är bättre vid ekologisk produktion. Jag vill inte äta plågad gris.

Ett sätt att spara på matkostnaderna kan kanske vara att skaffa sig ett medlemskort med bonussystem hos en butikskedja. Handlar man ofta på samma ställe kan ju det bli riktigt lönsamt. Några som skrivit om detta är Sevenday och Konsumentverket.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Wien – igen del 3

Fortsättning från tidigare inlägg…

På fredagskvällen blev det så dags för Mozarts Trollflöjten på Volksoper.

uDSC_0086-50 uDSC_0087-crop-50Lite förfriskningar och mat före föreställningen…

resize.php-dimodimov resize.php-dinodimovOch vilken föreställning sen! Nattens Drottning (nederst), Jennifer O’Loughlin, sjöng så att håret reste sig på mina armar och ögonen fuktades…alla sånginsatser var förstås världsklass, men just Nattens Drottnings gick in på djupet.

Överst: Jörg Schneider som Tamino, Elisabeth Flechl, Eva Maria Riedl och Andrea Bönig.

Jennifer O’Loughlin kan ni lyssna på på hennes hemsida.

Redigerad i Lumia Selfie WP_20141205_20_24_22_ProI pausen.

resize.php-dimodimov2 resize.php-dimodimov3 Birgid Steinberger som Pamina och Jennifer O´Loughlin som Nattens Drottning. Foton: Dimo Dimov/Folksoper.

resize.php-dimodimov7Precis som vi trodde så spelades de tre pojkarna av medlemmar ur Wiener Sängerknaben. Foto: Dimo Dimov/Folksoper

DSC_0834-50Ny dag, nya utmaningar. Uffe läser om den svenska regeringskrisen på Café Eiles.

DSC_0835-50Spanische Hofreitschule, eller Spanska ridskolan. Till skillnad mot en drös döva och/eller korkade turister så tog jag inga foton under framträdandet, eftersom vi ombads att inte göra det för att det kunde störa hästarna. Därför har jag lånat några bilder från Austria forum:

Aus dem Leben - Die Spanische Hofreitschule - Eleganz mit Tradit Spanische Hofreitschule Aus dem Leben - Die Spanische Hofreitschule - Eleganz mit TraditRyttarna hälsar alltid på porträttet av kejsare Karl VI (av Habsburg), grundare av skolan i Wien, som hänger på ena kortsidan.

Föreställningen var imponerande och äntligen fick jag se de berömda hästarna live! Jag hyser ju en svagt förkvävd hästtjej inom mig…

Efter hästarna var tanken att botanisera bland Weinachtsdorfen och julbonanzan framför Rathaus, men som konstaterat fick vi fly innerstaden för att inte bli ihjältrampade av turisthorderna. Vi åkte till Zentralfriedhof för att fotografera:

DSC_0839-50-c DSC_0841-50-c DSC_0843-50-c DSC_0844-50-c DSC_0851-50-c DSC_0856-50-c DSC_0858-50-c DSC_0859-50Flertalet stora kompositörer är begravda på Zentralfriedhof; Beethoven.

DSC_0860-50Monument över Mozart.

DSC_0861-50Franz Schubert.

DSC_0862-50Johann Strauss

DSC_0863-50Brahms

DSC_0865-50Josef Strauss

DSC_0872-50-crop-c DSC_0874-50-cDSC_0875-50Det här monumentet är ”till salu”, så om du söker efter ett tjusigt, nygotiskt minnesmärke över dig eller din familj så finns det här…

DSC_0879-50 DSC_0880-50Sista kvällen var det adventskonsert i Stephansdom. Mycket trevligt.

DSC_0882-50 DSC_0883-50Sista bilderna från en råkall Stephansplatz. Morgonen därpå var det hemfärd.

Tillbaka ska vi. Kanske inte nästa år, men senast året därpå.

Publicerat i goth, historia, konsert, Konst, kultur, musik, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Wien – igen del 2

Fortsättning från föregående inlägg…

DSC_0735-50Vi börjar dagen på Café Eiles. Hotellets scheisse-dyra frukost intog vi enbart en gång, sedan skaffade vi egen proviant och kaffet intogs på Eiles.

DSC_0736-50Iväg till Volksoper för att hämta biljetterna till fredagens föreställning av Mozarts Trollflöjten…

DSC_0738-50 DSC_0739-50 DSC_0740-50Sedan till slottet Schönbrunn, där vi inledde dagens besök med en rejäl påfyllning av depåerna. Uffe åt en Habsburger (fyndigt värre och jag är säker på att den spetsade pepparfrukten på toppen av burgaren bär på en symbolik) och jag en wienerschizel i tallriksstorlek. Till följd av den bastanta måltiden, kompletterad med vispgräddstinn Maria Theresia, wobblade jag runt i paltkoma på den påföljande rundturen. Vi hade dock sett det förr så det gjorde inte så mycket, jag var mest ute efter atmosfären.

DSC_0742-50 DSC_0744-50 DSC_0745-50 DSC_0751-50 DSC_0753-50 DSC_0754-50En slottsräv! Vi såg et antal sådana senare på kvällen. Parken verkar vara en veritabel mötesplats för de sluga rackarna. Kanske har detta något med populariteten att göra:

DSC_0748Schabraket visade sig innehålla duvor…

DSC_0755-50 DSC_0757-50 DSC_0759-50 DSC_0760-50 DSC_0761-50 DSC_0762-50 DSC_0763-50Mina bilder från Schönbrunns park och Gloriette uppe på kullen. ©Susanna Varis

uDSC_0031-50

uDSC_0033-50Inne på Café Gloriette. Foto: Ulf Holmén

DSC_0766-50Café Einspänner, Kardinalschnitt, Café Maria Theresia och Sisi Torte borde åter råda bot på den akuta kaloriförlusten…

DSC_0767-50 DSC_0768-50Uffe – Hitchcock stylee. Foton: jag.

uDSC_0036-50Även jag i Hitchcock-stil. Foto: Ulf Holmén

DSC_0769-50-cropRävarna börjar samlas och vi beger oss in mot city…

DSC_0771-50 DSC_0773-50Ett par bilder till inifrån stan och sedan hemåt…

Nästa dag vid parlamentet:

DSC_0775-50 DSC_0778-50 DSC_0779-50 DSC_0780-50 DSC_0782-50 DSC_0783-50 DSC_0784-50 DSC_0785-50 DSC_0786-50Parlamentsbyggnaden och Athenebrunnen. ©Susanna Varis

DSC_0787-50 DSC_0789-50 DSC_0790-50Vi passerar Volkspark och Hofburg på vägen in mot city och Kaisergruft…

DSC_0794-50-c DSC_0797-50-c DSC_0798-50-c DSC_0800-50-c DSC_0805-50-c DSC_0810-50 DSC_0812-50-c DSC_0821-50-cMaximilian I av Mexico, ursprungligen Franz Maximilian Joseph av Habsburg. Några smakprov från årets besök, det kommer en liten musikvideo så småningom…den gamla videon finns här nedan:

DSC_0822-50 DSC_0825-50Kejsarinnan Sisi, kejsare Franz Joseph och den ende sonen och tronarvingen Rudolf.

DSC_0826-50Stephansdom

DSC_0827-50Julgodiset är räddat; Leschanz – världens godaste choklad och praliner! Den där asken som börjar på A kan inte ens nämnas i samma stycke.

DSC_0828-50 DSC_0829-50Fönstershopping hos Chanel…

DSC_0830-50…och Dior…

DSC_0831-50…och Tiffanys…

DSC_0832-50…och lite punsch och glühwein på det på Michaelerplatz!

uDSC_0081-50Hemåt hotellet.

Fortsättning följer…

 

Publicerat i Konst, kultur, Mode, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Wien – igen

Anledningen till den ännu mera kompakta tystnaden här på bloggen är att vi har tillbringat en härlig, men något grå och regnig vecka i Wien:

WP_20141201_12_24_23_ProSchlumberger sekt Sissi på planet ner för att komma i den rätta, rojalistiska stämningen…(fotat med Nokia 1020)

WP_20141201_16_50_34_Pro WP_20141201_17_01_10_ProPå restaurang Fromme Helena. Fotat med Nokia 1020.

DSC_0640-50Utsikt från hotellet på Josefstädter strasse…

DSC_0643-50 DSC_0644-50-adjMaria Treu kirche med ett pestmonument från 1700-talet i närheten av hotellet.

DSC_0649-50Josefstädter strasse

WP_20141201_18_51_49_Pro WP_20141202_12_14_48_Pro WP_20141202_12_17_19_ProTestfoton med Nokian i Stephansdom när vi var och inhandlade biljetter till en adventskonsert i kyrkan.

DSC_0650-50 DSC_0651-50 DSC_0652-50 DSC_0653-50Bilder från Augustinerkirche, kyrkan där Elizabeth, Sissi, och kejsaren Franz Josef gifte sig. Tillika kyrkan som ligger på andra sidan gatan av huset där den ökända grevinnan Bathory hade en våning. Prästerna sägs ha skramlat med kastruller mot kyrkväggen i protest mot skriken som hördes från andra sidan av gatan då grevinnan Bathory ska ha misshandlat sina tjänsteflickor. Själv är jag inte alls säker på att något alls i legenden om Erzébet Báthory stämmer.

franz_josef1_sisiFranz Josef och Sisi

Redigerad i Lumia SelfieLunch i källaren på huset där grevinnan Bathory bodde.

DSC_0657-50DSC_0656-50En utställning med skulpturer i olika slags sten – ”Die Sprache der Steine” av Karl Prantl på Albertina museum. Finsk granit nederst. Det var fascinerande hur Prantl mejslat fram nästan organsimlika former av sina stenblock. Vissa såg ut som stora block av kött eller svål, andra påminde med sina ryggradslika detaljer av delar av enorma fantasidjur.

uDSC_1009-50 uDSC_1010-50 uDSC_1011-50 uDSC_1012-50Interagerar med konst; Birgit Graschopf – Untitled, after Dora Kallmus: Frau Gutheil-Schöder als Elektra är verket näst nederst. Foton: Ulf Holmén

DSC_0661-50 DSC_0662-50Aleksej Jawlensky – Young Girl With a Flowered Hat

DSC_0664-50Marc Chagall – Motherhood

DSC_0666-50 DSC_0668-50Alberto Giacometti – Slender Bust on Plinth (Amenophis)

DSC_0669-50Francis Bacon

DSC_0670-50Uffe betraktar Warhols Mao-serie

DSC_0671-50Maria Lassnig; Remembering – That´s Love

DSC_0673-50 DSC_0674-50 DSC_0675-50Utanför Albertina

DSC_0677-50 DSC_0678-50 DSC_0679-50Kaloripåfyllnad efter en dag av tung kulturkonsumtion. Café Museum och burgare på wienervis, Maria Theresia-kaffe och konjak.

DSC_0681-crop-50 DSC_0683-50En karusell i julbonanzan vid Rathaus. Denna gången blev det ingen riktig julbonanza för oss. På lördagen, då vi hade tänkt att botanisera bland julmarknaderna och festligheterna vid Rathaus, var city fylld till brädden med turistflockar anförda av guider och situationen blev ohållbar. För att undvika att bli nertrampade flydde vi till Zentralfriedhof för att fotografera. Se bilder nedan (eller i kommande inlägg).

DSC_0692-50 DSC_0693-50 DSC_0694-50 DSC_0695-50Väggmålningar av Gustav Klimt på Kunsthistorisches museum.

WP_20141203_12_20_36_ProNy dag, nya utmaningar. Det fanns en stor Velasquez-utställning på Kunsthistorisches museum. Självklart ville jag se den!

DSC_0696-50Velasquez-utställningen fick inte fotograferas, men Marie Antoinette gick bra.

DSC_0702-50 DSC_0703-50Hofburg och Maria Theresienplatz med Weinachtsdorf. Det fantastiskt tjusiga caféet på Kunsthistorisches museum var självklart stängd för ett evenemang när vi skulle äta där, vilket var mycket synd.

DSC_0704-50För första gången såg vi samlingarna (Grekland, Rom, Egypten, Mellanöstern etc) på första våningen. Eller hälften av dem. Nästa halva får bli nästa gång…

DSC_0706-50 DSC_0707-50Sarkofager med berättelser om den döde (?)

DSC_0708-50 DSC_0709-50 DSC_0710-50 DSC_0711-50DSC_0713-50 DSC_0714-50Vad hade väl de goda egyptierna inte hittat på redan? Jag minns att moderskan med väninnor brukade skämta om att det vore bra att ha ett reservhuvud för de tillfällen då det egna inte var i form eller tillräckligt representabelt (idéen fick de av lösa barbie-huvuden)…

DSC_0715-50 DSC_0716-50 DSC_0717-50Pan

DSC_0718-50En fris med amazoner (intersektionalisterna torde bli tårögda av glädje).

DSC_0719-50 DSC_0722-50 DSC_0723-50 DSC_0724-50Bacchus nederst.

DSC_0725-50Parmeniskos gravsten med intressanta, bevingade figurer. 200 f. kr.

DSC_0727-50 DSC_0729-50 DSC_0730-50Marie Antoinette igen.

DSC_0733-50 DSC_0734-50Ett monument vid Volkstheater och vårt stamcafé under denna resa; Café Eiles.

Fortsättning följer…

Publicerat i historia, Konst, kultur, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer