Skuldspegling

Ett nytt fenomen verkar vara på uppgång och den handlar om något i stil med följande: A gör något dumt/kontroversiellt exempelvis skriver något hatiskt/förtalsfullt eller annat dylikt på Twitter, eller viftar med motsvarande plakat, låt oss säga i en Pride-parad. B rapporterar om detta i exempelvis sociala media. A anklagar B för att agera på felaktigt och förkastligt sätt, exempelvis med att skuldbelägga B för de konsekvenser som A kan drabbas av. Mitt första exempel är självupplevt och handlar om en viss episod med en känd, feministisk bloggare. Mitt andra exempel är denna bild:

falupride2014Pride i Falun.

LUF har publicerat bilden ovan och genast rycker SSU ut:

”Dalarnas SSU-ordförande Sofie Eriksson anklagar nu LUF Falun, som dokumenterat hatbanderollen och publicerat den på sin sida på Facebook, för att smutskasta hela Pride.

Att sprida bilden ”är inte att stå upp för allas lika värde” menar SSU-ordföranden och menar i samma inlägg att LUF med publiceringen av fotot skapat en cirkus som ”spottar på det arbete som personerna bakom Falu Pride lagt ner”.

Enligt henne borde LUF inte ha publicerat bilden utan rapporterat till arrangörerna. Det hela skulle tystas ner.”

Av detta kan man dra slutsatsen att ramsan ”stå upp för allas lika värde” nu fullständigt har tömts på innehåll och blivit en floskel som behändigt rapas upp som ett kodspråk för positionering i den mediala verkligheten. (Nyspråksordlistan kan även kompletteras med ”demokratisk” = bra, eftersträvansvärt och ”liberal” = dålig, diskutabel, föraktlig, oönskad).

Jag anar en trend mot fler och fler sammanhang där resonemanget går ut på att den som ursprungligen gjort något inte är ansvarig, däremot den som berättar om det. Att skjuta budbäraren, helt enkelt.

Publicerat i feminism, identitetspolitik, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Liljestrand om Priftis

detMarcus-Priftis_2©Sara-Appelgren-300x449Marcus Priftis. Foto: Leopard förlag

Jag blev omåttligt trött och lite illamående när jag läste Jens Liljestrands recension av Marcus Priftis bok Det Otäcka Könet i dagens SvD. Vad ska man säga, manshat säljer och öppnar dörren till den feministiska stugvärmen?

Recensionen återger bokens feministiska problematiserande av ”mansrollen” och både författare och recensent behärskar (och omfamnar?) den radikalfeministiska diskursen till punkt och pricka. Recensionen/boken börjar med att fastslå att eftersom det både i fallet Lundsbergs nollning, där ett strykjärn användes och i kravallerna i Husby främst var unga män som var inblandade, så är det ”mansrollen” vi har att skylla för det våldsamma beteendet.

”Gör tankeexperimentet att ”kamratuppfostran” på Lundsberg hade ägt rum på flickhemmet, inte på pojkhemmet. Eller att det varit de unga kvinnorna i Husby som kastat sten på poliser och krossat skyltfönster. Då hade ”TJEJVÅLDET” varit en nyhet på varje löpsedel och forskarna stått på kö för att med pannorna i djupa veck debattera aggressiviteten och normlösheten hos det kvinnliga könet.”

Nej, det hade det inte. De forskare som nu sätter pannorna i djupa veck är genusvetare. Genusvetenskapen bygger på feministisk ideologi. Feministisk ideologi är fullständigt oförmögen att se tjejer/kvinnor som utövare av våld, dess förespråkare klarar knappt av att se tjejer/kvinnor som ansvariga för något som helst. Sveriges kvinnolobby (feministisk) jobbar hårt för att osynliggöra alla andra än kvinnliga offer för relationsvåld (och alla andra utövare för detsamma än män). ”TJEJVÅLDET” hade möjligen kunnat bli en smaskig rubrik, tätt åtföljd av genusexpertis med pannor i djupa veck och förklaringar som kan härledas till könsmaktsordningen och patriarkatet i bakfickan. Det hade möjligen dessutom genererat en del förlåtande och kanske till och med uppmuntrande kommentarer angående dessa ”normbrytande och modiga aktivister”.

”Nu fick vi i stället förutsägbara diskussioner om överklassens sektmentalitet respektive utanförskapet i förorten. Manligheten var inte problemet. Männen som kollektiv är aldrig ett problem. Män bara är.”

???? Ska jag skratta eller gråta? ”Manligheten var inte problemet. Männen som kollektiv är aldrig ett problem.” Förlåt, men tar herr Priftis alls del av svensk media? Läser herr Priftis alls genusvetenskapliga avhandlingar? Vilket fullständigt makalöst exempel på verklighetsfrånvändhet och feministiskt testuggande. Mansrollen och manligheten problematiseras dagligen på alla landets kultursidor, i SVT:s kulturnyheterna, SR:s utbud och även i nyhetsrapporteringen. När mansrollen och manligheten inte problematiseras, ses männen som problem vad det än gäller. I detta inlägg av Jussi H Lundell beskrivs situationen på ett mycket bra sätt.

”Helhetsgreppet, de stora dragen, ambitionen att en gång för alla visa hur allt, precis allt, hänger ihop, från Husby och Lundsberg, över världskrigen till den aldrig nedfällda toasitsen. Patriarkatet som ett totalt, genomgripande system som präglar i princip alla aspekter av samhället.”

Så vad tänker de upplysta männen Priftis och Liljestrand göra åt detta sakernas tillstånd nu när de skådat ljuset? Träda tillbaka och lämna plats åt ett par mer kompetenta, duktiga, unga, arga feminister? Nej, så klart inte, Liljestrand och Priftis (som så många andra statusmän som på sistone ställt sig i den feministiska kören) ser sig som något mer än vanliga män. De är män som skådat det feministiska ljuset och förväntar sig nu en plats bland de kompetenta, feministiska kvinnorna, där de fritt kan racka ner på de andra, outvecklade grottmännen där nere någonstans. Och mycket riktigt, grottan nämns senare:

Mitt problem med boken är att jag inte kan se att Priftis har en enda självständig, originell tanke kring maskulinitet, mansroll eller könsmaktsordning. Han tycks framförallt vara förankrad i två internationella auktoriteter, R W Connells ”Maskuliniteter” och Susan Faludis ”Ställd”, samt en svensk, Stephan Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil”.

Om man ska jämföra hans bok med den sistnämnda, vilket känns mest rättvist, saknar jag hos Priftis den känsla av desperation, för att inte säga panikångest, som präglade Mendel-Enks i det närmaste apokalyptiska uppgörelse från 2004.

Det är för många förbehåll och garderingar, för mycket ”det här är förstås överdrivet, men …” och ”nu menar jag förstås inte att alla män gör så här…”. Det är ibland som ett långt, eftertänksamt och alldeles för ödmjukt försök att övertyga någon som levt i en grotta i femtio år att den skriande ojämställdheten vi ser omkring oss inte är en slump.

Det-otäcka-könet

En liten kritik gentemot den feministiska gospeln/angreppssättet i boken skymtar dock till hos Liljestrand:

”I en genomgång av den ohälsosamma manliga livsstilen (alkohol, ensamhet, självmord) poängterar Priftis sålunda att män ofta drar sig för att söka vård eftersom en man ska ”klara sig själv” och inte ”gnälla över lite smärta”. Sedan tillägger han att det å andra sidan finns en motsatt trend, att högpresterande unga män ”går till doktorn för precis vad som helst” och kräver botemedel för de mest triviala åkommor.

”Det är ännu ett exempel på hur flexibelt mansidealet kan vara”, noterar författaren stillsamt. Så praktiskt det måste vara med en lära som har svar på allt!”

För övrigt är kvinnorollen mycket mera flexibel än mansrollen. Något som Ninni på Genusdebatten grundligt har behandlat i sina inlägg.

Slutklämmen innehåller dock en liten ljusglimt:

”I stället för att peka med hela handen visar ”Det otäcka könet” mångtydigt upp en rad möjliga utgångspunkter för en maskulinitet bortom mansrollen. En plats där skäggstubbsfeminismens rallarsvingar och basröst är lika passé som Tony Soprano och Conan Barbaren.”

Påtvingade könsroller är inget som undertecknad personligen vurmar för, alla ska få uttrycka och utveckla sig på det sätt som de önskar. Detta gäller både den flicka som vill lägga krutet på familj och barn och den som vill bli gruvarbetare. Samt den pojke som vill bli ingenjör och den som vill satsa på familjeliv eller bli nagelskulptör, för den delen. Liljestrand distanserar sig här också från vad han kallar skäggstubbsfeminismen. Är det den här sorten från Södermalm? Har de övergått till skäggstubb nu? För en tid sedan var det helskägg som gällde, eller hur? Jag hade dock önskat mig att Liljestrand även kunnat distansera sig mera från det feministiska testuggeriet.

Tillägg: Ekvalist skriver här bra om mediabilden av män.

 

Publicerat i blodtryckshöjare, böcker, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Våldtäktskulturen

Jag undrar hur en sådan här berättelse, som jag baserad på min egna levda erfarenhet upplever är i linje med den kultur som råder, förklaras av de feminister som talar sig varma för något de döpt till ”våldtäktskulturen” och som de menar råder i Sverige år 2014. Texten är kopierad från ett inlägg på facebook och handlar gissningsvis om dramat som även har uppmärksammats i pressen:

”Jonas 1-0 Våldtäktsman (rapist)

Jag hoppas du tjej som blev brutalt överfallen och insläpad i ett buskage utanför mitt hus klockan 04 inatt, mår under omständigheterna bra. Kan trösta dig med att jag barfota och endast iförd mina rosa Björn Borg kalsonger kom ikapp gärningsmannen i ett skogsparti i närheten. Kan tyvärr inte gå in exakt på hur jag förklarade för denna ”så kallade man” hur man behandlar kvinnor. Han kan nog tacka det svenska rättsväsendet för att de hade ett antal patruller på plats snabbt. Och till dig stackars tjej så hoppas jag att han får maxstraff och livstids utvisning så du slipper möta han igen…..

Jag hade aldrig trott att det skulle bli sån uppmärksamhet av mitt inlägg, men tack så hemskt mycket för alla fina ord.

Vill tillägga att den granne som snabbt kom till undsättning och hjälpte mig att gripa den misstänkta gärningsmannen i skogspartiet, har lika stor del i gripandet och utan honom hade det kanske slutat annorlunda. Grymt jobbat!!!!!
Samt alla fina grannar som larmade och tog hand om den chockade tjejen tills polisen kom.

Polisen och deras hund…..mycket professionellt skött.

…..mina rosa kalsonger är inte till salu :)”

 

Publicerat i feminism, identitetspolitik, jämställdhet, kultur, medier, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | 14 kommentarer

SvD kultur vandrar envetet i DN ditos spår

maria1Maria Montazami, en hemmafru som Schyman försökte slå klorna i i programmet Montazamis med vänner häromåret. Foto från Chic.

I dagens SvD, söndagsbilagan, finns faktiskt ett läsvärt reportage som handlar om företaget Kraft och Kulturs uppgång och fall. Däröver får vi oss de dagliga serveringarna av den feminism som sedan länge gör DN kultur fullständigt outhärdlig. Författaren och psykologen Kristina Sandberg porträtteras på ett antal sidor av Lina Kalmteg och det låter så här:

”Genom henne har vi fått en bild av Sverige under 1900-talet och de kvinnor som aldrig blev en del av en rytande kvinnorörelse. De som såg till att alltid ha det välstädat, sköta tvätten, baka kakorna och brödet och stanna hemma när mannen gav sig ut i världen utanför hemmet.”

[…]

”De senaste åren har det bubblat upp en vurm för hemmafrun, ofta symboliserad av cupcakes och en besatthet av heminredning. Kristina Sandberg har känt en rädsla för att ses som en del av den. Betonar nu att det känns som ren okunskap, att man inte har förstått hur beroende kvinnorna var i hemmen, hur fattiga de blev som pensionärer och att det ofta fanns ett större kontrollbehov än det mellan Tomas och Maj, med män som var riktiga tyranner.

– Fast det är svårt, man vill ju inte förlöjliga de kvinnor som håller på så i dag heller. Men det finns en poäng i att titta på historien, annars kan det plötsligt verka härligt att vara hemmafru och slippa alla de andra kraven.”

Hemmafrun av idag är knappast samma sak som hemmafrun av då, i Sverige. Då var möjligheterna begränsade, idag finns det inga begränsningar när det gäller att välja sitt liv. Alla kan utbilda sig, arbeta hårt och lyckas. Dagens feministiska illusion handlar om att man kan få allt utan att betala ett pris. Men senare:

(Kort inflikning, innan det jag ska komma till finns detta stycke:

”Samtidigt handlar trilogin en hel del om mannens roll, bitvis får man även komma in i Tomas huvud. Liksom huvudpersonen i Ruben Östlunds omtalade ”Turist”, om kärnfamiljen och mansrollen, skulle han kunna bryta ihop och tjuta att det faktiskt är han som är offret.”

Hur var det nu med mansrollen? Vem skapas den av? En uppenbart feministisk skribent uttrycker stort förakt för en manlig huvudperson i en film som bryter mot den traditionella mansrollen: att vara stark, att härda ut, att offra sig och att inte visa känslor.)

”- På ett sätt skriver jag i polemik, mot en fråga om ”vem ska göra allt det här då?”. Allt det arbete som görs i hemmet ska inte synas, men någon ska ju göra det. Jag tycker självklart att män och kvinnor ska göra lika mycket. Nu har vi en helt annan diskurs, nu ska någon annan göra det och vi ska inte behöva betala så mycket heller, för att upprätthålla den yta som vi vill ha. Men det har fortfarande inget riktigt värde. En hantverkare har ett högre värde än om någon kommer och städar.”

Vem tycker att en hantverkare har ett högre värde? Jag skulle uppskatta det stort om till exempel någon professionell person gjorde en storstädning hos mig. Uppskattar inte Sandberg det kvinnliga arbetet? Kanske inte, med tanke på hur förminskande hemmafrurollen tidigare beskrivs (till följd av andemeningen i intervjun och artikeln). Jag är innerligt trött på gnället över att arbetet i hemmet inte ”uppvärderas” av personer som inget annat gör än just nedvärderar detta arbete. Som en inflikning kan exemplifieras med F!:s tankegångar kring hemarbete:

”BNP-måttet ska innefatta även obetalt arbete så som hushållsarbete och omsorg om familjemedlemmar.”

[…]

”Det obetalda arbetet räknas in i BNP, för att tydliggöra kvinnors samhällsinsatser.”

Hur något som inte kostar något ska föras in i BNP är en gåta, men jag antar att F! vill att det obetalda hemarbetet ska få ett pris. Hur kan då detta åstadkommas? Genom att människor fortsätter att göra det detta arbete gratis på sin fritid eller genom att alla använder sig av tjänster utförda av människor som har det här arbetet som profession? F! är visserligen ett socialistiskt parti vars idéer skulle möjligen vara genomförbara i en planekonomi, men i den marknadsekonomi vi lever i? Men F! och många andra feminister är rabiata motståndare just till att det ska sättas någon prislapp på det arbete som utförs i hemmen. Därmed motverkar de utvecklingen av branscher med stor utvecklingspotential, branscher där många kvinnor är verksamma. Alla ska bara magiskt ha rätt till dessa tjänster. Jag kan berätta en annan hemlighet om hur marknader fungerar; om något anses som en rättighet för alla så sjunker priset. Men marknaden vill F! låtsas bort helt och hållet, antar jag och då hamnar vi i planekonomins domäner. Tror man att ett arbetes värdering kan dikteras från någon överordnad makt och att denne makt samtidigt kan belöna och bestraffa branscher och arbeten så att värderingen blir rätt, är man inne på en gudstro eller en mycket auktoritär socialism. Varför inte börja med ett gott exempel själv och uppvärdera hemarbetet? Vidare hos F!:

 

  • Avskaffa RUT-avdraget och ROT-avdraget.
  • Resurstilldelningen för välfärden ökas, bl.a. genom riktade statsbidrag.
  • En non profit-princip ska vara rådande inom skola, vård och omsorg.
  • För att lagen om valfrihetssystem (LOV) avskaffas.(Saker och ting är svåra att hitta på F!-sidan och verkar försvinna ibland, så bäst kanske att bifoga en skärmdump:)

fiekonomiFrån F!:s hemsida, under fliken ekonomi, 140921

Längre bak i tidningen finns en recension av musikalen Chicago av Bo Löfvendahl:

””Hallå, era härliga hyenor!”
Den mordmisstänkta Velma Kelly vänder sig direkt till publiken och slår fast vad vi är för ena typer. Hon delar häkte med Roxie Hart: två kvinnor som mördat sina män och blivit tidningarnas älsklingar – tills nästa spektakulära mordfall inträffar och hela pressuppbådet störtar vidare efter nya skandaler.”

Det här kan ju betyda att Löfvendal kritiserar pressens jakt efter skandaler och sensationer, men skulle det varit möjligt att skriva om huvudpersonerna varit män och mördat sina fruar?

 

Publicerat i blodtryckshöjare, böcker, feminism, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 18 kommentarer

Följ våra nya makthavare på Twitter

Här finns en lista på våra nya makthavares twitterkonton, följ dem!

Publicerat i medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Shop til you drop

Jean-Paul-Gaultier-for-Lindex-Autumn-2014-500x336

Jag kanske också börjar bli senil, eller så handlar det om aktiv förträngning av realiteter. Utställningen i augusti gick ju bra, men tyvärr har det gått lika bra med shoppingen sedan dess och nu när jag kommer på att Jean Paul Gaultiers kollektion för Lindex snart ska lanseras finns det knappast några jätteresurser kvar för den. Jag kom ju ihåg att den skulle komma, så varför planerade jag inte för den? Aktiv förträngning.

Jag får väl hitta på något…förresten, ni vet att jag har en donationsknapp…? ;)

Jean-Paul-Gaultier-for-Lindex-Autumn-2014-0074-500x381

Publicerat i kultur, Mode, Okategoriserade | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Valresultatet

Många har redan gjort detta; jämfört valresultatet i sitt distrikt med den i Enskede/ Södermalm. Det kan vara nyttigt för framför allt alla de som är anställda inom den tredje statsmakten att reflektera över – att de man möter i sin omedelbara omgivning inte är representativa för Sverige i stort.

valresultatfhHos oss, i vår valkrets i Södertälje.

valresultatsmI den journalist -, mediefolks – och kulturfolkstäta valkretsen.

Publicerat i feminism, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , | 11 kommentarer

F! i Malmö är varken höger eller vänster

fivalBild från F! Malmös hemsida.

Hittar denna artikel i kommentarerna till detta inlägg hos WTF/Toklandet. F!, Feministiskt initiativ, är tydligen varken vänster eller höger enligt de två intervjuade F!-representanterna och blivande kommunfullmäktigemedlemmarna Katerin Mendez och Linda Hiltmann. Jag vet inte om det finns så många andra som skulle hålla med om den beskrivningen. Själv skulle jag klassa F! som ett populistiskt och radikalfeministiskt socialistparti och vad som skulle vara höger med deras politik, eller varken höger eller vänster, vet jag inte.

I F!:s kommunalpolitiska program föreslås en basinkomst utan motprestation, enligt artikeln:

”– Vi nämner ingen konkret summa, i första hand vill vi lyfta diskussionen om arbete. Vilka skulle kunna komma i fråga? Skulle det omfatta unga, äldre, de som jobbar i vården? Den frågan måste utredas vidare, säger Linda Hiltmann.”

Mendez menar att utförsäkrade som är skuldsatta skulle kunna komma på fråga. (Antagligen ska kalaset betalas ur Schymans ymnighetshorn.) Man vill lyfta diskussionen om arbete. Jaha…? Genom att betala folk för att inte arbeta?  Har man gjort den enklaste uppskattning om hur mycket andra ska arbeta mera för att kunna genomföra detta? Har man bedömt de samhällsekonomiska effekterna? Man vill lyfta en diskussion. Ett parti som nu är inröstat i ett antal kommunfullmäktige vill bolla lite idéer. Uppenbarligen har de som röstat på F! ett förtroende för det här partiet när det gäller att hantera de gemensamma resurserna.

”Bägge förordar dessutom sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vänsterpartiet i Malmö har föreslagit att man på försök ska införa det för personal inom äldrevården.”

Ännu fler utlägg för skattebetalarna, hur ska mer pengar genereras för beskattning har man tänkt sig?

”I ert program står att ”de strukturer som upprätthåller könsmaktordning, rasism, klassklyftor och heteronormen måste raseras”. Vad betyder det?

– Det finns inte ett svar på det, vår politik är inte höger eller vänster. Vi tar initiativ till en diskussion precis som vi säger i vårt partinamn, svarar Linda Hiltmann.”

– Hela samhället bygger på tankar och idéer. Vi vill synliggöra och ifrågasätta, det måste finnas plats för nya idéer, tillägger Katerin Mendez.”

F! har alltså inte svar på vad det betyder på ren svenska att man ska rasera de strukturer som ”upprätthåller könsmaktsordning, rasism, klassklyftor och heteronormen”? Och detta för att man påstår att den egna politiken varken är vänster eller höger? Vad är mest beklämmande, att man inte tycks veta vad de egna, högtravande klyschorna har för roll i den egna politiken, eller att man inte vet vad det är för slags politik man är för? Och detta röstar folk på?

Åter sak vi diskutera. Ska vi diskutera vad F!:s politik egentligen är, eller vad…? Samhället bygger på tankar och idéer, visst kan det väl sägas var så, men…”det måste finnas plats för nya idéer”…ja, som…? Uppenbarligen fanns det ju inte en enda som var värd att nämnas när det gällde de huvudsakliga käpphästarna könsmaktsordning, rasism, klassklyftor och heteronorm.

”Fi talar mycket om att bryta normer, att all kommunal verksamhet ska granska sig själv när det gäller kön, könsidentitet, etnicitet, religion, sexuell läggning och ålder.

– Bland annat handlar det om vilka som bjuds in när beslut ska fattas. Det går inte att formulera någon annans problem. Kommunen måste skapa verktyg för sig själv för att utvärdera dessa frågor, säger Katerin Mendez.”

Jag kan upplysa Mendez om att hon nu har blivit vald till att representera medborgarna i kommunen i kommunfullmäktige, hon har inte bjudits in (med reservation för hur demokratiskt representanterna väljs in internt hos F!). Eller vad menas med ”vilka som bjuds in när beslut ska fattas”?

”Ni vill även förbjuda akvariefiskar, väcker inte ett sådant förslag ett löjes skimmer?

– När man började tala om jämställdhet på 1950-talet väckte också det ett löje. Vår roll är att lyfta frågor, säger Linda Hiltmann.”

Kommentar överflödig.

”Fi lyfter även frågan om den offentliga kosten. Normen bör vara veganmat, anser de, utan animalier.

– Idag är köttet norm och den som äter vegetariskt är ”onormal”. Det vill vi vända på. För oss är det både ett etiskt mål och ett miljömål, säger Linda Hiltmann.”

Det var den normkritiken. Det handlar inte om att kritiskt granska normer per se, det handlar om att ersätta en norm med en annan.

 

 

 

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , | 17 kommentarer

Könsapartheid på modet

Det är inte alltid lätt att hänga med i de moderna, feministiska svängarna. Å ena sidan måste alla använda samma toalett för att ingen i den numera rikligt förekommande floran av sexuella orienteringar ska känna sig exkluderad, å andra sidan ska alla dessa nyss nämnda ha egna omklädningsrum. Å ena sidan existerar inga som helst skillnader mellan män och kvinnor, bortsett från de socialt konstruerade, å andra sidan är skillnaderna av sådan magnitud att könen lika bäst hålls isär helt och hållet.

aparthentoa2 apartjingeBilder från Rädda Barnens ungdomsförbund och Jinge.

apartsodra_latin_51794652ddf2b372e06df0e7Bild från bloggen The Never End

Jag har redan haft folkhögskolan Kvinnofolkhögskolan uppe på bloggen tidigare; en skola där bara kvinnor är välkomna.

Erik på Genusdebatten skriver idag om ett antal könsseparatistiska företeelser här.

I Sverige är vi förstås inte sämre: i Rissne planeras detta:

rissneInslaget om baskeplanen på SVT

Här är visserligen killar välkomna, men:

”– Det har varit att man inte vågat gå ut, för det har varit dålig belysning och dåligt med folk som går runt och så är det ofta bara stora killgäng och då känner man sig inte alltid så trygg, säger Emma Levenrot.”

Självklart ska man få kunna känna sig trygg när man rör sig ute i samhället och deltar i aktiviteter på fritiden. Det jag tycker är problematiskt är den illa dolda könsaspekten, som för övrigt bara stärker det som brukar kallas ”unkna könsroller”, att killar är farliga och att tjejer känner sig otrygga och behöver skyddas. Dessutom är det åter ett steg bort från att människor ska ses som individer i första hand och inte delar av kollektiv (med bestämda egenskaper).

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | 9 kommentarer

Affordable Art Fair och Spin Off Art Motion

Min konst kan nästa gång beskådas på Affordable Art Fair hos galleriet Art Motion, monter E1 och därefter i en slags spin off i regi av Art Motion i Västermalmsgallerian! Välkomna!

banderoll affordable art fair text banderoll art motion spin off textAffordable Art Fair

Mer om mässan hos Whats up Stockholm

Publicerat i Affordable Art Fair, Art Motion, events, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism, Utställning | Etiketter , , , , , , , | 4 kommentarer