Jag vill påpeka att texten nedan är Vladimir Oravskys version av ett antal händelser. Om, exempelvis Andrea Edwards, som huvudsakligen är föremål för texten vill kommentera eller skriva en replik till det som står, är hon välkommen att göra detta.
Vad är det för fel på SCUM:s Andrea Edwards?
Den 3 september 2014, klockan 08.30 ringdes jag upp av en dam. En trevlig dam. Hon tackade för senast som hon betygsatte som ”mycket trevligt”, och hon bekände att hennes förhoppning var att detta inte var en engångshändelse, utan att vi kommer att träffas flera gånger på detta vis.
Jag bad om ursäkt att jag inte med det samma lyckades komma på vem hon var och frågade henne om hon ringde rätt nummer? Absolut. Hon skulle till författaren Vladimir Oravsky, och hon fann mitt telefonnummer i katalogen…
Jag försäkrade henne att mitt namn och det telefonnummer som hon tryckte in matchade varandra, men att jag fortfarande var osäker på huruvida hon ringde till rätt person.
Det visade sig – och det är hennes version – att hon hade träffat mig förra veckan i Jönköping bland ”svampen och blåbären” och att vi hade ”mycket trevligt tillsammans”.
Jag har försäkrat henne att hon måste ha träffat någon annan, och som bevis kunde jag bland annat åberopa, att jag under hela vecka 35 befann mig på en filmfestival och att denna utspelade sig åtskilliga mil bortom Jönköping.
Jag vet inte hur denna händelse kommer att sluta, det finns flera möjliga scenarier, inte sant?
Jag tyckte dock att jag hade tur att kvinnan menade att vi hade det mycket trevligt tillsammans. Hon kunde även ha konstaterat att jag trakasserade henne. Även det har jag nämligen varit med om, även om det nu är flera år sedan. Det utspelade sig i en västerbottnisk provinsstad, och även där räddades jag av en flygbiljett som klart och tydligt gav mig alibi.
Jag vet dock att det finns människor som skulle ifrågasätta en papperslapp från ett flygbolag, med hänvisning till, att enligt kvantfysikens lagar kan ett och samma objekt befinna sig på två platser samtidigt.
För några veckor sedan närvarade jag vid en trädgårdsfest. Det var trevliga människor där, de flesta med professionell anknytning till konst och kultur, dessutom bjöds vi på god och rikligt med mat och tilltalande musik… I en liten klunga berättade en kvinna om mig med utgångspunkt från min bok ”Zlata Ibrahimovics dagbok”. Jag fick senare veta att hon var bibliotekarie, men jag har aldrig verifierat det. Kvinnan menade att jag är en smart affärsman som lyckas saluföra vilken av mina böcker som helst, genom att förse dem med säljande titlar. Hon berättade – och jag hörde det själv, så det är ingen historia som ändrade sitt innehåll så som när man leker ryktet går – att Zlata är en ung invandrarkvinna som säljer sin kropp till svenska män och hon är så pass duktig på sitt göromål, att hon snart begåvas med smeknamnet Ibrahimovic…
Boken ”Zlata Ibrahimovics dagbok” handlar verkligen inte om någon kvinna som prostituerar sig, utan tvärtom, den beskriver ett minderårigt offer som blir våldtaget…
Jag kunde där på plats och ställe ha rättat denna människas felaktiga redovisning, men livet har lärt mig, att man nästan aldrig lyckas rubba en människans uppfattning, inte ens om det rör sig om sådana väldokumenterade fakta som att Jorden är åtminstone 4,5 miljarder år äldre än de sextusen år som de människorna bergfast tror.
Som varje författare är även jag en offentlig person. Som författare har jag inte bara en drös med åsikter som vilken annan snubbe som helst, utan jag även propsar på att andra människor skall bekanta sig med dem. Därför kontaktas jag via mejl och sms och telefon av en lång rad för mig obekanta människor. För det mesta är det bara trevligt om ens tidskrävande, eftersom jag har för vana att svara på allt ankommet.
Det finns en kvinna som i perioder mejlar till mig stup i kvarten. Jag har aldrig träffat henne, men jag vet en hel del om henne genom hennes många referat. Bland annat vet jag att hon lever i utanförskap, som våra politiker numera säger, att hon får vård i form av ett batteri av olikfärgade piller, att hon läser mycket och att hon musicerar mycket.
Jag brukar svara henne, och nästan varje mejl plägar jag avsluta med en påminnelse om att jag har en familj som jag gärna umgås med, att jag har ett arbete som jag måste sköta, att det dessutom finns andra som skriver till mig et cetera… och att jag därför vill återigen föreslå till henne att hon mejlar till mig högst en gång om dagen.
Det gör hon inte och jag förstår det, hon är psykiskt sjuk.
Och nu är vi äntligen vid SCUMs Andrea Edwards.
Efter ett flera månaders avbrott, ringdes jag upp av henne återigen. Hon ringde mig den 2 september klockan 18:50. Jag svarade vänligt och bestämt så som alltid när hon ringer, att all kontakt med henne vill jag ha i skriftlig form.
Hon menade först att jag inte bör leka med henne, att hon har bråttom, att hon måste ha mitt svar på hennes frågor innan klockan 21 noll noll, samma kväll.
Jag upprepade mitt krav och lade på.
Kl. 19:05 fick jag ett sms från henne.
Kl. 19:06 fick jag ett mejl från henne.
Kl. 19:10 fick jag ännu ett sms från henne: ”Hej igen! Vill också vara tydlig med att svarar du inte, så kommer vi att låta dig vara anonym. Vi har deadline 21.00 i kväll. Vänligen Andrea”
Kl. 19:24 fick jag ytterligare ett mejl från henne.
Under natten var det tyst från Andrea Edwards, men dagen därpå kl. 11:30 drabbades jag av ett nytt sms från henne.
Kl. 11:37 kom det ännu ett sms, dock med samma hot (?) som i det förra: ”Hej! Jag vet att våra mail och sms gått fram, så jag vill bara påminna dig om att svara, oss spelar det mindre roll, men jag tänker för din egen skull. Allt gott Andrea”
Vad omtänksamt Andrea. Jag kommer att minnas det i min kommande bok. Jag undrar dock: Hur kommer det sig att du tänker på mitt väl och ve? Vad har du i rockärmen? Var gömmer du dödsstödsdolken?
Vad ville Andrea Edwards den här gången? Som alltid, bjuder jag på hela hennes material i oredigerat skick. Det är det mest hedervärda, inte sant?
”Från: Andrea Edwards [mailto:electrazlatan@gmail.com]
Skickat: den 2 september 2014 19:24
Till: vladimir.oravsky@ebrevet.nu
Ämne: Tillägg
Vill bara tillägga att man ser mailet om 51.000kr också, men utifrån dina önskemål med eller utan ditt namn.
Skickat från min iPhone
2 sep 2014 kl. 19:05 skrev Andrea Edwards <electrazlatan@gmail.com>:
Hej!
Jag kommer att i min film redovisa korrespondensen mellan dig och mig.
De bilder i filmen som finns där du är inblandad är:
1. Jag berättar för min vän att du och jag bråkat på telefon angående att du skrivit att jag rakar mig. Man ser då delar av recensionen i bild.
2. Jag ringer dig, du svarar, vi bestämmer att ses.
3. Jag läser högt ur ditt mail du skrev där du skulle ha 51000kronor ifall jag ställde en följdfråga. Jag säger då till min fotograf att vi inte ska intervjua dig, för det har jag inte råd med.
4. Jag står utanför din port och ska gå in, och säger i kameran att du inte vet att jag är där.
5. Jag ringer dig, utanför din dörr, där man ser din brevlåda. Du svarar, och säger att du bara vill kommunicera skriftligen med mig, jag säger då att vi filmas, och att jag vill veta hur du vet var jag rakar mig någonstans. Du lägger på.
6. Jag sätter upp en lapp på din dörr, där det står: ”Vill fortfarande veta- hur vet du var jag rakar mig någonstans?”
FRÅGA: Antingen är det som det är, och som det var, och du är med med din röst och ditt namn. Eller så vill du vara anonym, och då byter vi ut ditt namn, och din röst och förvränger bilden på din brevlåda så att man inte ser ditt namn där heller. Recensionen kommer dock att synas delar av.
Vilket vill du?
Vänligen Andrea
Andrea Edwards
0709-45 88 62
electrazlatan@gmail.com”
Om jag nu bortser från att en del av detta mejl är rena fantasier och osanningar, då är det ändå intressant att fundera på följande:
Varför vill Andrea Edwards inte föra på tal min sakliga och välunderbyggda recension av SCUM?
Hur förvärvade hon den synen på tv-publiken att den är så pass korkad att den inte märker att det hon presenterar i sin ”dokumentär” är manipulerat och miltals bort från sanningen?
Hur kommer det sig att hon tror sig vinna tv-publikens sympatier när hon erkänner att hon inte vill intervjua mig om hon måste hålla sig till överenskomna regler? (Apropå punkt 3.)
Andrea Edwards ringer till mig klockan 18:50 och begär av mig att jag omedelbart skall stå till hennes förfogande och vara färdig med det uppdrag hon ger mig senast klockan 21 noll noll samma kväll. Hon kan bete sig på detta orimliga vis eftersom hon inte bara agerar härskare utan även är övertygad om att samhället ger henne stöd i denna hennes uppfattning.
När hon sedan, en dag senare påminner mig om mitt uteblivna svar, avslöjar hon med all tydlighet att den deadline hon uppgav dagen innan, var ämnat bara för att stressa, intimidera och terrorisera. Troligen brukar hon lyckas med denna taktik, annars skulle hon överge den. Men troligen lyckas hon hos dem som inte vågar vara ”en nagel i ögat på de där”. (Klargörandet och ursprunget till citatet finns nedan.)
Min förklaring till Andrea Edwards utspel av den 2:e och 3:e september baserar sig på min kunskap om fascistiska och kommunistiska diktatorernas processer: Även de ville alltid få sina offers medgivande till diktatets avskyvärda handlingar. Det spelar ingen roll vad jag skulle svara på Andrea Edwards mejl. Bara det att jag skulle svara, skulle ge henne legitimitet att förvränga sanningen och ställa den på huvudet. Jag skulle simsalabim omvandlas från avslöjaren och motståndsman till hennes medbrottsling.
Två män står utanför en gallerförsedd bur, med en inlåst kanin.
”Varför är kaninen inburad?” frågar den ena och den andra svarar
”Det är ingen kanin, det är ett lejon! Du får gärna fråga den…”
Och mannen frågar kaninen och denne svarar att ”de jure är jag ett lejon”.
Denna anekdot hörde jag min far berätta för en granne när jag var fem år gammal, några dagar efter att pappa släpptes ut ur det tjeckoslovakiska socialistiska fängelset.
Du som är medveten om att vi lever i en åsiktsdiktatur, kan säkerligen tolka anledningen till kanins förvirrade svar på fler olika vis, än den som är övertygad om att Sverige är en demokrati där alla människor betraktas som jämlika och därmed åtnjuter samma rättigheter inför lagen, sjukvården, skolutbildningen et cetera.
”Hej igen! Vill också vara tydlig med att svarar du inte, så kommer vi att låta dig vara anonym. Vi har deadline 21.00 i kväll. Vänligen Andrea”
Varför skulle jag vilja vara anonym? Hur skulle jag kunna bli anonym om jag ens kom på en sådan feg idé? Har jag inte alltid och vid varje tillfälle figurerat med mitt eget namn och oftast även med mitt foto? Har du som läser detta, läst något någon gång som du misstänkt var skrivet av mig men som jag undertecknade med någon påhittad och feg signatur?
Det är en retorisk fråga eftersom svaret är givet. Jag står för det som jag uttrycker både i skrift och tal. Så är det och Andrea Edwards propå, står inte för något annat än en kränkande smutskastning. Hon vill framställa mig som ett ryggradslöst kräk som hon med sin tv-”dokument” vill och kommer att framställa mig som. Och Sveriges tvångslicensfinansierade television inte bara går med på detta övergrepp, utan även bekostar det.
Jag vill inte vara anonymiserad. Jag vill däremot att jag skildras sanningsenligt. När jag rymde från en diktatur, var det för att jag trodde att jag därmed undvek vidare närkontakt med den.
I saw her today at the reception / In her glass was a bleeding man / She was practiced at the art of deception / Well I could tell by her blood-stained hands //
You can’t always get what you want / You can’t always get what you want / You can’t always get what you want / But if you try sometimes you just might find
You just might find / You get what you need. / Jagger/Richards © ABKCO Music Inc.
Andrea Edwards emejlnamn är ”electrazlatan”. Det är ett val som berättar en hel del om henne om jag får tolka. Zlatan är en av världens bästa inom sitt gebit och det sägs att det trots att han hade ”hela världen emot sig”. Och mytens och teaterns Elektra? Den känner också de flesta: Hon förmådde att hetsa sin brorsa Orestes, att döda deras mor Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos…
Andrea Edwards skulle gärna vilja bli teaterns Zlatan eller åtminstone Helena Bergström eller Ewa Fröling eller Maria Lundqvist eller Katarina Ewerlöf eller Cecilia Forss eller Susanne Thorson eller Petra Mede eller Nina Gunke eller Ida Engvoll eller tonåriga Saga Samuelsson eller… Men det kan hon inte bli, eftersom mellan den drömmen och den krassa verkligheten, reser sig en svårforcerad barriär med påskriften ”talang”. Adolf Hitler drömde om att bli en stor konstnär, men på sin väg drämde han sitt huvud i den omutliga barriären. Det blir inte så få gånger så, att den som ger sig fan på att bli kändis, slår pakt med djävulen för att bli det. Och då spelar det plötsligt ingen roll, hur, med vilka medel, på vems bekostnad och på vilket område? Herostratos blev till slut ryktbar, även om det var genom att antända och bränna ned Artemistemplet i Efesos…
Jag skall hjälpa dig på traven Andrea. Jag skall skriva en bok om dig. Jag har titeln redan. Den kommer att heta ”Vad är det för fel på SCUM:s Andrea Edwards?”
Jag vet att du eller någon av dina medsystrar kommer att vilja stoppa den, precis som ni lyckades skrämma de flertal redaktioner som publicerade min recension av din SCUM. Du skrämde bra och väl, fram till dess i mina ögon modiga tidnings- och tidskriftsredaktörer, vilka jag samarbetade en lång rad år med.
En av dem har berättat för mig, att formellt fanns det inte något över huvud taget i min recension som skulle föranleda exempelvis pressombudsmannen Ola Sigvardsson förhöjda ögonbryn, men att han valde att ta bort recensionen från hans tidnings sidor, eftersom han fann det inte tillrådligt att vara ”en nagel i ögat på de där”.
Grattis Andrea. Grattis till bedriften att reglera demokrati och åsiktspridning med hot, järnhand och stålrör.
Och denna först bortplockade recension finns igen på flera platser på nätet och ingen av de modiga publicister som återinförde den drabbades av din kvasi heliga vrede, eller ens av ett blixtnedslag.
Vad är det för en befängd idé att tro att det i Sverige går att stoppa en artikel eller bok, när inte ens i diktaturens Kina lyckas man med något sådant? Vad är det för storhetsvansinne som driver de svenska tankeövervakarna och censurivrarna?
Jag har varit med om överhetens ordtillsyn tidigare. Och det inte bara i den socialistiska Tjeckoslovakiska republiken. Wikipedia skildrar min svenska klinch med åsiktövervakning på följande vis: ”’Från Astrid till Lindgren’ är en roman från 2007 skriven av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och anonym.
Boken handlar om en orädd, viljestark och målmedveten ensam mor i en tid när det ansågs skamligt att vara ogift och ha barn.
År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln ’Från Astrid till Lindgren’.
Tiden i Från Astrid till Lindgren kommer nu skildras i en tyskproducerad film men även i en dansk-svensk.”
Wikipedia skriver: ”År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen.”
Det är en förskönande beskrivning. Jämförbart med den som Liz sjunger i Fred Ebb och John Kanders underbara musikal “Chicago”: “So I took the shotgun off the wall and fired two warning shots…
…into his head.”
Eller som June framför i samma sceniska skapelse: “And then he ran into my knife! He ran into my knife TEN TIMES!”
Det är alltså inte förlaget som stoppade utgivningen. Varken det första, det andra eller ens det tredje förlaget ”stoppade utgivningen”, tvärtom, samtliga trodde på boken och därför satsade de pengar och tid på den. Men samtliga tre tvingades till det…
Vill du veta sanningen bakom dessa intrikata ingripanden bör du bekanta dig med min nära på trehundrasidiga bok ”Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”, utgiven på h:ström – Text & kultur, ISBN 9789173270441.
Inte klokt vad den boken säljer bra. Och första oktober kommer den ut även som e-bok.
Andrea Edwards låter oss tro att det är hon som är offer. Att hon är en i raden av Sofia Rapp Johanssons, en i raden av ”fastspända Noror”…
Verkligheten är dock annorlunda. Vekligheten är den att Andrea Edwards tillhör de priviligierade, de starka, de som får skriva om och förvränga sanningen, de som ostraffat får ljuga, tyrannisera, och agera både åklagare, domare och straffreglerare. Hon sprider hat och förödelse från skattefinansierade scener, på teatrar, skolor och licensfinansierade tv-kanaler. Hon kan terrorisera genom telefon och mejl och hon kan när som helst på dygnet bulta på din dörr utan att hon ens i drömmen kommer på att så bär man sig åt bara under diktaturens terror och inte i ett civiliserat lagskyddat samhälle.
Och varför kan hon inte bättre? Eftersom hon inte behöver det. Eftersom hon lever i ett samhälle som har fattat beslutet att en som leker att hen är skådespelare, får allt ekonomiskt och annat stöd oavsett om hen har de minsta förutsättningarna att vara skådespelare. Det vill säga en sådan som kan tjäna sitt uppehälle genom att skådespela. Som med eget arbete kan tjäna sitt uppehälle då hen har nån roll att iklä sig och då hen väntar på nästa hedervärda uppdrag.
I Mel Brooks geniala och även Oscars belönade filmmanuskript ”The Producers” knäcker rollfigurerna Max Bialystock och Leo Bloom följande idé: man finner den sämstskrivna texten med det mest avskyvärda innehållet, anlitar de sämsta skådespelarna att framföra den och den sämsta regissören att iscensätta den. Detta, menade producenterna Bialystock och Bloom, borde garantera ett totalt fiasko redan vid premiäruppförandet och produktionen skulle omedelbart begäras i konkurs. Därmed skulle bli deras lycka vara gjort. Hur? De tänkte finansiera denna teatrala katastrof med andelspengar som översteg omkostnaderna med flera tusen procent…
Men de misstog sig. De anade inte att det fanns publik som hade mage att uppfatta detta sceniska hån som en lyckad parodi på intolerans, nazism och osmaklighet, och succén blev ett faktum och därför hamnade de bakom lås och bom.
Idén bakom SCUM-uppsättningen var den samma. Man letade fram en illaskriven text med ett idéinnehåll åtminstone lika avskyvärd som det nazisterna kunde finna på. Man anlitade en kvasi skådespelerska att framföra den och en epigonregissör att iscensätta den. Och logiken var att detta borde garantera en succé, inte minst i ett land där allt tal om den manliga populasens förhatliga talibanism statsfinansieras och applåderas. På affischen till denna skapelse finns en naken kvinna – troligen SCUMs Andrea Edwards – iklädd höga stövlar, handskar, schal och mössa. Hon betraktas av flera åskådare, däribland även av pjäsens regissör. Affischens ena sida skryter med att detta propagandaupptåg som undrar om ”mannen är en biologisk olycka?” är finansierat ”Med stöd från Statens kulturförvaltning och Stockholms stads kulturförvaltning…”
Tänk dig följande scenario: En man som trots sina uppenbara talangsbegränsningar insisterar på att vara verksam som skådespelare, genom kontakter och stöd från en okritisk och likgiltig Statens kulturförvaltning och Stockholms stads kulturförvaltning lyckas få ihop en i ordets alla bemärkelser billig monologföreställning. Till den bjuder han en rad bedömare och skribenter. En av dessa gratisinbjudna är en känd och etablerad kvinnlig författare och opinionsbildare. Den professionella yrkeskvinnan gillar inte det hon ser och hör, vilket hon delger sina läsare via hennes etablerade massmediekanaler. (Hon skulle antagligen avstå från att skriva om sin besvikelse om hon betalade biljetten med egna, beskattade pengar. Men eftersom hon gick med på att hon i egenskap av recensent var bjuden, så kände hon det som sin plikt att skriva om den osedvanligt grymma, med skattepengar finansierade angrepp på halva befolkningen.)
När den manlige c-skådisen bekantar sig med kvinnans välmotiverade tankar, börjar han ringa till redaktionerna där hennes tankar är offentliggjorda och genom olika hottaktiker tvingar dessa att avlägsna kvinnans tankar från deras sidor.
Men detta är bara början, vi befinner oss bara i fas ett. I fas två börjar denne manlige drummel ringa och sms:a till den kvinnliga skribenten i tid och otid, hotar henne och kräver förklaringar på hur det kommer sig att hon är så pass korkad att hon inte begriper vilken STOR skådespelare HAN är och att hans budskap om kvinnan som en biologisk olycka jämförbar med cancer, ebola virus och pest är något av det viktigaste och mest nödvändiga som i dagens värld bör spridas till alla i alla vindriktningar.
I fas tre reser denne missförstådde, potentielle miniBehring Breivik 340 km i varenda riktning för att banka och bulta på den kvinnliga recensentens dörr…
Om detta verkligen hade hänt, det vill säga om könsfördelningen i denna betraktelse stämde och inte var den omvända, vad tror du, skulle kunna hända med den manlige våldsverkaren?
Är det helt otänkbart att han skulle tvingas till en rättsmedicinsk undersökning och förses med en elektronisk fotboja?
Skulle Sveriges television vilja göra ett licensfinansierat hjälteporträtt av och med en sådan man?
Skulle Sveriges tvångslicensfinansierade television gå med på att denne man förvrängde verkligheten till oigenkännlighet bara för att tilltvinga sig de oinitierade åskådarnas sympatier?
© vladimir oravsky
