Lilycrow – art of Susanna Varis presenterar fotoserien There was a house in Suomusjärvi eller Slutet för Småpälsuthyrningen:
Huset ovan är beläget vid väg 101 i Suomusjärvi, Finland. Det var tidigare ett ganska tjusigt motell, Motelli Syvälampi, men dess glans falnade sedermera och de sista åren bedrevs där bordellverksamhet. Under en period var byggnaden även en flyktingmottagning. Nu har etablissemanget alltså brunnit ner.
Så här såg det ut under motellets heydays…
Aaaah! (”Hmmm…daaa!”, som Linus på Linjen när han vaknar upp i början av varje avsnitt) – rinnande vatten! Vi är tillbaka i civilisationen från årets äventyrsresa till min underbart amish-aktiga och med antika faciliteter utrustade sommarstuga. Den borde vara rena drömmen för varje miljö- och vänsterpartist; ingen el, inget rinnande vatten och sjön är rätt övergödd och får inte belastas med nästan någonting numera, inte ens grönsåpa. Fiska får man så mycket man vill om man håller sig till skräpfisken (eller rättare sagt, inte fiskar några rovfiskar). I år kunde man gott leva hela hösten på de soppar som fanns i överflöd. Där kan man uppleva verkligheten på det sätt som den kunde te sig utan kärnkraft och jobbig tillväxt och pengafixering. Bara att ställa om maggen till en diet på rötter och hö med lite inslag av nämnda svamp och bär så är man nästan framme vid den paradisiska tillvaro som de nämnda partiernas politik leder till.
Men men, jag klagar inte. Det är rätt fantastiskt skönt att slippa teknik och stadsliv och ta en promenad (amish-wannabees som vi är hade vi ju ingen bil heller…) på 14 km till närmaste affär. I tio dagar. Sen började det skava lite med det eviga blaskandet i hinkar och fat.
F!:s sorglösa inställning till pengar torde ge ungefär liknande fysiska förutsättningar och borträknat den maskinella kraften vi ändå har till förfogande (röjsåg, traktor från grannen) har jag svårt att se hur en 50/50-fördelning av alla arbetsuppgifter ute på landet skulle fungera i praktiken. Jag kan meddela att jag lyckades komma ca 20 cm ner i backen med en spade då jag förra året försökte gräva en grop för utedasstunnans innehåll i den leriga och av grova eller smala och sega rötter totalt genomperforerade backen. Grannens traktor grävde en veritabel grav på fem minuter. Paja ryggen gör man oavsett om man kånkar vatten eller sopar och jag känner ingen speciell dragning åt att röjsåga. Diska är väl inte heller någon höjdare, men ve den som inte inordnar sig i mitt hygiensystem i köket (det är nämligen en utmaning att sköta den då man inte har rinnande vatten och allt rent vatten kommer i dunkar och flaskor och är därmed begränsat). Olja bryggan är även det en ryggknäckare. Med andra ord: många av uppgifterna på ett sådant här ställe är likvärdigt jobbiga/roliga/tråkiga, men det finns en hel del arbetsuppgifter som är för tunga för mig och för varje år tillkommer nya på den listan. Jag är bara glad att någon är villig att ta huvudparten av de tyngre arbetsuppgifterna så att jag kan kan skona min kropp något.
Så här har det sett ut för oss:
Min moster har skaffat sig världens gulligaste chihuahua…
Grillmästare Uffe och regnet det bara öser ner…
De första dagarna gick i regnets tecken.
Vi inhandlade ett gäng spännande ölsorter och denna Huvila pale ale (Sommarstuga pale ale) visade sig vara riktigt god.
Ska det bastas (eller fås någon värme i stugan för den delen), måste det huggas ved. F!-sarna har väl sitt ymnighetshorn och köper färdighugget kan tänkas. Visst kan väl kvinnor hugga ved, med klyvyxa helst, men med åren blir det jobbigare.
Här står jag, fastkedjad vid gasspisen och diskar. Jag kan dock inte påstå att jag kände de förtryckande strukturernas tyngd på mina axlar då jag slapp stå ute i regnet och kunde se ut över sjölandskapet samt lyssna på lite Nostalgiaradio samtidigt som jag höll på…
En till ny bekantskap…
I Salo för kvällstorget. Vi passar på att vara lite kulturella. Moster (som råkar blunda – det är därför man alltid ska ta ett par bilder, tips till fotografen…) och jag.
En del släktingar kunde slita sig från sina förpliktelser och komma ner för att träffa oss en stund vid kvällstorget: kusin Hanna med kusinbarn Petrus och mostrarna Maija och Tiitti.
I krokarna kring kvällstorget fortfarande.
Höets stund är kommen med lite nytt tråd till röjsågen…
Iron Maiden Trooper i år igen…
Karl Johan från stugans omedelbara närhet.
Kvällsmys i stugan
Jag har hittills levt utan någon som helst skylt vid vägen och tänkte att det var dags att göra en. Den här får bli åtminstone en provisorisk sådan.
På promenad i trakterna.
Promenad till affären. Det blev överväldigande väldigt märkliga bilder från den här resan, bilder som jag ska använda i konsten.
Big city Kitula.
Kväll över sjön.
Oyster Stout, mycket god! Uffe myser efter bastun. Jag har ärvt blomtavlan i bakgrunden, ifall ni undrar… ;)
Jag i närkamp med skittunnan.
Imse vimse på bryggan. Foto: Ulf Holmén
Hemfärd. Fyra Bugg och en Coca Cola är inte riktigt Uffes melodi…
Skärgården ser ut som en Lapin Kulta-reklam.
Som sagt, hemma igen och semestern lider mot sitt slut. Vart tog den vägen egentligen?
Ett våldsamt upplopp startade på Limhamns torg igår eftermiddag när Svenskarnas parti skulle hålla valmöte. Poliser och deras hästar blev slagna med påkar och ammoniak kastades på dem. Ett antal personer skadades när polisen skulle stävja upploppet och red in i en folkmassa, samt när polisbilar körde in på området.
Vad väljer då media att fokusera på? Jo, polisvåldet. Första rubrikerna igår i Aftonbladet visade polishästar och berättade om ”polisens övervåld” och idag ser rubrikerna ut så här:
Expressen:
Något om ammoniak och påkar? Inte mycket. Nämns det att den som blev påkörd av piketbussen själv gick fram för att hindra den från att ta sig in på området (enligt vad man kan se på filmbilderna)? Icke. Här tycks snarare polisen vara den som orsakat upploppet och medvetet skadat människor. Jag har inte läst artiklarna inne i tidningarna, dels för att jag inte vill bidra med klick för de här publikationerna och dels för att rubrikerna anger en ton, de ska kärnfullt berätta vad artikeln handlar om och vad som är nyheten. Många läser just bara rubrikerna.
Schyman vill stoppa polisvåldet. Undrar vad hon tycker att vi ska göra åt vänsterextremisternas våld?
Bara SvD har fokus på demonstranterna.
Jonas Sjöstedt (V) vill värna motdemonstranternas rättigheter på bekostnad av de som hållit torgmöte, enligt en artikel i Expressen.
”Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt inledde sitt tal i Göteborg med att berätta om de nazistiska krafterna.
– Jag känner inte till i detalj vad som har skett, men det är en rättighet att få demonstrera mot nazism. Det är en rättighet att stå upp för antirasism, som man gjort i Malmö, och det måste människor få göra, säger han till Kvällsposten.”
[…]
”– Polisen har varit alldeles för generösa med att ge tillstånd till nazistmöten. De gjorde det på första maj, de gjorde det i Almedalen. Jag tycker också att det är helt orimligt att Svenskarnas parti får komma in på svenska skolor, säger Jonas Sjöstedt.
Han uppmanar i stället att polisen att i fortsättningen tänka både en och två gånger innan tillstånd för möten, demonstrationer och manifestationer med nazistisk bakgrund beviljas.”
[…]
”– När det gäller skolan vill vi ändra lagen så att dessa inte ska kunna komma in i skolorna. Judiska elever ska inte behöva höra på personer som förnekar Förintelsen.”
Går man in på den linjen kan vi snart förbjuda alla att uttrycka sig. Va hände med ”jag avskyr dina åsikter, men skulle gå i döden för din rätt att uttrycka dem”? Okänt för Sjöstedt antagligen, som så många andra grundbultar i demokratin.
”Fi:s Gudrun Schyman skriver på partiets Facebook-sida att ”polisvåldet måste stoppas”:
”Vi måste få visa vår avsky för fascism och nazism utan att utsättas för våld”, skriver hon.”
Schyman, det finns inget som hindrar er att visa er avsky för fascism och nazism utan att utsättas för våld. Om man däremot vill slåss med påkar, kasta gatsten och ammoniak på poliser så kommer man att utsättas för våld. Precis som det ska vara i en demokrati och rättsstat.
Löjesguiden på samma tema.
Katarina Wennstam. Foto: Carolina Andersson/SvD
Katarina Wennstam, som tidigare skrivit bland annat boken Flickan och Skulden och som numera skriver feministiska kolumner i SvD har skrivit en ny bok som här recenseras i SvD. Alstret verkar dras med en del kvalitativa brister, men icke desto mindre får budskapet väl godkänt av recensenten Elin Grelsson Almestad.
”Vad händer med ett samhälle där delar av befolkningen upplever sig som rättslösa? Givet de friande domar av män anklagade för olika former av våld mot kvinnor som med jämna mellanrum uppmärksammas är det en legitim fråga. Som kvinna görs du i praktiken skyddslös av en våldtäktslagstiftning som inte fungerar och den omdiskuterade samtyckeslagen kommer att göra liten skillnad i en större struktur.”
Att delar av befolkningen (läs: kvinnor) upplever sig som rättslösa – kan det möjligen ha att göra med krigsrubriker i media och den högst bristfälliga och vinklade beskrivningen av många uppmärksammade våldtäktsanklagelser? Jag tänker till exempel på målet där en flaska användes och målet där paret hade varit involverat i någon slags s/m-session. ”Givet de friande domar…”? Menar skribenten att bara existensen av friande domar tyder på rättslöshet? Att påstå att man som kvinna i praktiken görs skyddslös (intressant ordval – borde det inte vara rättslös?) är ett starkt påstående. Att våldtäktsmål är kroniskt svårdömda och att rättssäkerheten måste värnas om Sverige ska kalla sig ett civiliserat land – är dessa faktorer något som ska bortses ifrån när kvinnor ska ”skyddas”?
”Katarina Wennstam undersöker i sin nya roman vad som händer om kvinnor till slut slår tillbaka mot det samhälle som hatar dem.”
Åter denna fullständigt befängda smörja. Att det svenska samhället skulle HATA kvinnor…? Uppenbarligen lever inte jag och dessa existensberättigandesökande radikalfeminister på samma planet. Bokens handling går ut på följande:
”Fyra maskerade kvinnor ägnar en varm sommar i Stockholm åt att kartlägga och söka upp män misstänkta eller dömda för våld mot kvinnor. De tar sig in i männens hem och utsätter dem för exakt samma sorts våld som de tillfogat sina partners, varken mer eller mindre. De är välplanerade, intelligenta och har en noggrann plan både kort- och långsiktigt. Samtliga har en position i ett övre samhällsskikt och bär själva på spår och minnen av patriarkalt våld.”
Öga för öga, tand för tand. Våta drömmar om biblisk (och antik) rättvisa.
Jag har inga övriga synpunkter på just boken, men däremot Grelsson Almestads slutkläm:
”Den främsta poängen ligger dock inte i vare sig resonerandet om rättssamhällets otillräcklighet eller gestaltningen av hämndvåldet, utan effekterna som hotet från den kvinnliga ligan får på män generellt. Polisen varnar män för att gå ut ensamma på kvällarna, somliga påpekar att de misshandlade och våldtagna männen ändå hade sig själva att skylla, promenaden hem från jobbet blir plötsligt en obehaglig upplevelse där varje tjejgäng som går förbi kan vara förövare.
En illustration värdig Gerd Brantebergs klassiska omvända patriarkat i ”Egalias döttrar” och en pedagogisk inblick i den terror mot kvinnor som män upprätthåller, utnyttjar och gynnas av. Ja, alla män.”
Ja, det är ju den, grovt misandriska ”sanningen” som radikalfeminister omhuldar – att alla män tjänar på någras våld – torgförd av bland andra Maria Sveland. Tjänar alla kvinnor på någras falska anmälningar om våldtäkt också? Hjälper detta kollektivet kvinnor genom att hålla män i ständig skräck för falskanmälningar? Tjänar alla mammor på någras sabotage av umgänget med barnets pappa? Hjälper detta alla kvinnor i deras mammaroll? Sluta upp med era sekteristiska och människofientliga fantasier. Skräpet har nu tyvärr hittat ytterligare en megafon i SvD:s kultursidor.
Liberal, nyliberal eller marknadsliberal börjar smyga sig in som skällsord hos genusvetare (s.9, sista stycket, tidningen Genus):
(Läs gärna hela artikeln).
På Nationella Sekretariatet för Genusforsknings sida berättas om Siv Fahlgren och Angelika Sjöstedt Landén, genusforskare vid Mittuniversitetet, som ”…har tagit ett aktuellt grepp på frågan och granskat en debattartikel av Bo Rothstein”.
”– Rothstein kombinerar ett antal argument som bygger på specifika antaganden, men de läggs fram som om de representerar en objektiv position. Vi tycker att det är viktigt att granska vilken syn på jämställdhet som representeras i ett resonemang där genusvetenskap blir ett hot mot jämställdheten, säger Angelika Sjöstedt Landén.
En besvärande förenkling
Forskarna menar att Rothsteins argumentation bland annat genomsyras av en heteronormativ jämställdhetssyn och ett nyliberal marknadstänkande.”
Hur var det nu? Kunskapsområde eller ideologi? Begreppsförvirringen känns igen från till exempel feminismens kidnappning av begreppet jämställdhet.
Jag tar mig friheten, att i egenskap av den ursprungliga tidningens finansiär (tidningen Genus/skattebetalare), publicera en hel artikel ur den här på bloggen. (Kontakta mig gärna om ni anser att jag bryter mot någon copyright). Läs förresten gärna hela tidningen här, den ger en god bild av det problematiska med genusvetenskapen (sammanblandningen av politik/aktivism/forskning exempelvis, men en hel del andra saker också).
Genusvetenskapen skildras alltså, enligt den här studien, antingen positivt eller neutralt i svensk media och genusforskare har etablerat sig som experter, är några av slutsatserna. Det visste ni kanske, om ni följt exempelvis min blogg eller andra som ägnat sig åt att kritiskt granska den moderna radikalfeminismen och genusvetenskapen, men här konstaterar även genusvetarna själva att så är fallet.
”- De fick komma till tals relativt ofta och stå oemotsagda i kraft av sin egen kompetens.”
säger Sofia Johansson, en av uppsatsskrivarna vid Institutionen för journalistik, Göteborgs universitet. Mer om uppsatsen här:
”– Att vi inte hittade fler artiklar som debatterade genusforskningen var kanske det som förvånade allra mest. Vi lever i en värld där genus diskuteras ofta och mycket och jag trodde att våra sökningar skulle avspegla det, säger Sofia Johansson och fortsätter.”
Uttalandena ovan ger i alla fall mig bilden av ett medielandskap där genusforskningen, snarare än att ha vunnit mark i kraft av sin egen kompetens, inte ifrågasätts av andra (politiska) anledningar.
”– Vår undersökning omfattar inga sociala medier, men det skulle kunna vara så att en del av kritikerna har fortsatt debatten där.”
Rätt gissat.
Som sagt, bara en av en hel drös artiklar som ger en fingervisning om vad som sker inom den genusvetenskapliga sfären.
Idag var det så sista dagen av utställningen ART! said the Crow. Verken är hemforslade eller bortforslade till sina nya hem, lokalen städad och känslorna är en blandning av vemod över att det nu är slut för den här gången och glädje över en högst lyckad vecka. Jag har slagit två prisrekord för mina verk och även rekordet i försäljning på en enskild utställning. Det har varit många roliga och spännande möten med nya bekantskaper och självklart alla gamla vänner. Tack alla som kom och såg och kanske köpte! Det har varit en underbar vecka!
Sista bilderna från igår och idag:
Det andra prisrekordet: From Here to Eternity
Ingela Lange och Pernilla Holmgren
Thomas Deling Lejonhav
Evert Eliasson
Helene Nilsson och Micheles Kindh
Fin blombukett från Micheles och helene. Tack!
Faksimil ur DN. Jag lyckas tyvärr inte få någon bättre återgivning av grafiken och texten i DN. Eftersom det är en framsida återfinns den heller inte bland artiklarna. Kanske kommer den upp senare i vanliga nätupplagan…
I dagens DN finns en jämförelse mellan kommunerna i Stor-Stockholm angående jämställdheten i kommunfullmäktige. Vaxholm koras som vinnare med 52 % kvinnor, trots att det förekommer ett antal kommuner med fördelningar närmare 50/50. Ju fler kvinnor, desto bättre jämställdhet med andra ord.
Trots epitetet ”bäst på jämställdhet” beskrivs i en artikel inne i stockholmsdelen förhållandena i Vaxholm som problematiska ur jämställdhetssynpunkt. Enligt röster hos oppositionen tycks all makt ändå utövas av ett par män och situationen betecknas ”gubbvälde”. Den kvinnliga majoritetens upplevda underläge problematiseras grundligt och inte ens den utmärkta positionen med hänsyn till jämställdhet tycks vara nog. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
I nästa artikel öses beröm över Södermalm: ”…den omtalat mångfaldsrika och feministiska stadsdelen…” deklarerar ingressen. Moderaternas ordförande Christoffer Järkeborn:
Min bild är att Södermalm är det mest toleranta området i Sverige. på Södermalm är vi väldigt stolta över att det är lätt att vara olika. Vi har förskolor och äldreboenden som är hbt-certifierade och hög tolerans med människor med sociala problem.”
Jag känner en och annan södermalmsbo som knappast skulle skriva under på den beskrivningen, annat än i meningen att här på Södermalm är vi helt överens om vilka åsikter som kan ingå under parollerna tolerans, jämställdhet, demokrati och mångfald.
Men säg den lycka som består, i reda siffror och enligt 50/50-definitionen visar sig Södermalm klara sig dåligt i jämförelsen; bara fyra av tretton kommunfullmäktigeledamöter är kvinnor. När tänkte feministerna på Södermalm börja leva som de lär? (Inte för att jag personligen är någon anhängare av deras 50/50-fixering). Eller är queerfeministiska pysselgrupper finansierade med skattemedel roligare än arbetet i kommunfullmäktige?
Jag hade inte tänkt att ägna den uppenbart uppmärksamhetssökande studenten och ”världsförbättraren” Femitheist någon som helst uppmärksamhet, men vill ändå kommentera till exempel tidningen Metros beskrivning av henne och de nazistiska ideer hon torgför.
”Hon är en 22-årig student som vill förbättra världen. Det som skiljer henne från andra idealistiska ungdomar är dock hennes ide om hur detta ska gå till. Hon anser nämligen att de flesta av världens problem skulle lösas om vi minskar jordens manliga befolkning med 90 procent.”
Ingen fara på taket dock, män, det ideala förhållandet ska uppnås genom kontrollerade födslar (abort av pojkfoster) och inte genom våld och dödande. Femitheists vision om den nya människan går ut på att utrota dn aggressiva manligheten och att män med mera önskvärda egenskaper ska genmanipuleras fram. Jag har inte fördjupat mig i de cyniska och misandriska tankegångarna mer än det jag fått mig till livs genom svensk media, hennes hemsida är mer än lovligt rörig och inlägget för den nya besökaren består av omständiga och snåriga utläggningar om hennes medverkan i tidningen The Vice, som verkar vara ursprunget till den uppmärksamhet som nu riktas mot henne.
Frågan gällande Sverige är nu: har vi nått en sådan punkt i demoniseringen och avhumaniseringen av män i media att ideer som Femitheists framstår som världsförbättrande och idealistiska?
Nu finns artikeln om min utställning i SEKO-tidningen på webben:
Hela artikeln finns att läsa här.
