Isabelle Ståhl recenserar Jonas Trolles bok Jakten på kapten klänning i gårdagens SvD. I vanligt ordning kan djävulen rymmas i detaljerna. Kimhza Bremer har skrivit en hel del om just detta; den föraktfulla attityd gentemot män som förmedlas i media och inte bara helt öppet, utan gömt i vanliga artiklar som i detta fall en recension:
”Göran Lindberg såg inte något problem i att ha sex med psykiskt sköra tonårsflickor, han hade ju betalat för sig. Deras kroppar var för honom varor som han ansåg sig ha rätten att bruka. Det kan inte ses som en abnorm avvikelse utan måste förstås som en del av en kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt, och där sex fortfarande anses vara något kvinnor ger och män får.”
En kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt?
Det finns väl inte någon som helst form av makt som inte Göran Lindberg förlorade i och med sitt handlande och dess efterföljder? Han förlorade sin position, sin status, sitt anseende och han blev en i högsta grad föraktlig medborgare i så gott som allas ögon.
Ståhl tänker möjligen på den av feminister påhittade ”våldtäktskulturen”? Tesen som går ut på att män som kollektivt på ett mystiskt sätt tjänar på att vissa män våldtar, eftersom kvinnor då blir rädda och fogliga? Absurditeten och mansfientligheten i detta kan kanske illustreras med att på motsvarande sätt borde det i så fall existera en ”falskanmälarkultur” som syftar till att hålla män i skräck för att bli falskeligen anmälda.
Hur skulle en människa använda sexualitet och sexuellt våld för att få makt? Jag kan förstå tanken att en våldtäkt kan innehålla element av att känna makt eller att helt och hållet härstamma från ett behov av att demonstrera makt, men den makten finns på individnivå. Den som våldtar får makt över den som våldtas, åtminstone tillfälligt, kanske också på sikt. Makten ligger dock på individnivå och i sfären för mellanmänskliga relationer. Samma sfär som feminister i andra fall fullständigt ignorerar som en arena för makt. Att kvinnor ofta har stor makt i familjen och i de mellanmänskliga relationerna brukar aldrig räknas när kvinnors makt (eller kanske i feministiska sammanhang helst bristen av den) ska analyseras. I fallet Lindberg blir det plötsligt en användbar parameter för mäns maktutövande.
Att inte ens kunna se Göran Lindberg som en abnorm avvikare som han är tyder på rena skrattspegeleffekterna i de feministiska glasögonen.
– : – : – : –
I övrigt kan noteras att SvD:s glidande på det sluttande planet mot feministträsket fortskrider i en accelererande rörelse. I dagens tidning har Hynek Pallas åkt till Frankrike för att missionera genusmedvetenhet inom film. Enligt texten vill Pallas se om Sverige kan lära något av Frankrike, där flertalet filmer med kvinnor ”bakom och framför kameran” finns på repertoaren, men intervjuerna visar snarare på en vilja att uppfostra intervjuobjekten i den sanna läran.
”I Sverige har diskussionen om jämställdhet i filmbranschen pågått länge. Efter att mindre än var femte film under 00-talet regisserats av kvinnor ökade trycket. 2012 kom ett 50/50 mål – alltså att fördelningen av filmstödet ska delas jämnt mellan kvinnor och män – till stånd i filmavtalet. Men trots att Guldbaggen för bästa film nu gått till kvinnor tre år på raken är utvecklingen trög. I den senaste sammanräkningen var andelen kvinnliga regissörer, producenter och manusförfattare fortfarande en knapp tredjedel.”
Kan detta ha att göra med att andelen utexaminerade kvinnor från regissörsutbildningar är knappt 30 %? Troligen inte. Givetvis är det det ondsinta patriarkatet som sitter på tvären.
”När jag träffar Audrey Tautou för att prata om filmen ”Kinesiskt pussel” – uppföljare till succén ”Den spanska lägenheten” från 2002 – undrar jag vad hon säger om den svenska debatten: kan till exempel A-märkt öppna ögonen för en skev kvinnorepresentation? Men efter att ha försäkrat sig om att märkningen inte är ett skämt förklarar Tautou att hon inte tror på sociala pekpinnar och regler för konsten.
– Det är bättre för feminismen att du gör en bra historia än att två personer pratar med varandra. Det är inte så man försvarar kvinnor i film, säger hon och skakar på huvudet.”
Audrey Tatou. Foto: Georges Briard
Tatou låter sig inte övertygas, men Pallas ger inte upp (kursiverat = Tatou, kursiverat + emfas = Pallas):
”– Fransk film är mindre macho och sexistisk än amerikansk, vilket också är anledningen till att jag tackat nej till att arbeta där. Här i Frankrike är det inte revolutionerande att en kvinna spelar hjälte och jag blir erbjuden bra roller.
Men i ”Kinesiskt pussel” spelar du återigen en kvinna som stöttar en man. I ”En långvarig förlovning” tillbringade du filmen med att söka efter din trolovade och i och med Amelie från Montmartre blev du fransk films egen Manic Pixie Dream Girl. Är inte det ett problem?
– Hm. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det viktiga för mig är att mina rollfigurer känns äkta.”
Med Josiane Balasko går det något bättre (?):
”– Ha ha, det ska jag lägga ut på Facebook. Fantastiskt! Den är det ingen som känner till här. Även om det känns lite som Hayskoden (självcensur genomdriven i Hollywood 1930, reds anm) så är det viktigt i en bransch som är dålig på jämställdhet.”
I intervjun med filmfotografen Caroline Champetier tillkommer ett annat identitetspolitiskt obligatorium, klass (samt en känga till mannen):
”Caroline Champetier tycker att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Samtidigt, säger hon, hade Berthe Morisot det lättare än exempelvis Camille Claudel, skulptrisen som Bruno Dumont gjorde en hyllad biografisk film om i fjol.
– Morisot förlorade inte livet eller förståndet. Hon fick barn, hade ett normalt liv och tog inte så mycket skada men kunde samtidigt vara konstnär.
Har den skillnaden med klass att göra?
– Absolut! Vilket tyvärr gäller filmen också: regissör måste vara världens mest småborgerliga yrke. Fémis är fullt av bortskämda småpojkar. C´est terrible!”
Kvinnor drabbas i vanlig ordning också värst:
’”Och påståendet tycks extra väsentligt i en mansdominerad bransch som filmen, där den som är kvinna eller invandrare måste vara försiktig när den väljer ämnen för att inte bli låst i ett fack.”
[…]
”Att det är Nicole Garcias åttonde film som regissör gör henne mycket ovanlig – kvinnor har betydligt svårare att komma vidare efter debutfilmen än män.”
Caroline Champetier är något på spåren när hon föreslår följande för att få in fler kvinnor i filmskapandet:
”– I somras arbetade jag med en 23-årig tjej utan filmutbildning. Det var intressant: varje gång vi skulle ta en scen hojtade hon ”var inte litterär!”. Nu kommer kroppen först, och jag tror att kvinnor är de som främst kan dra nytta av förändringen.”
Man får väl helt enkelt försöka ragga in kvinnor utan relevant utbildning. Hur man annars ska komma upp till 50 % av med ett underlag av 30 % (grovt räknat) förstår inte jag heller.
I intervjun med Martin Provost blir svaren heller inte helt korrekta:
”För filmens regissör Martin Provost – som redan tidigare har gjort film om en bortglömd kvinnlig konstnär, kritikerrosade ”Séraphine” – är det dock inte det faktum att Leduc var kvinna som står i fokus.
– Nja. Jag upptäckte Violettes böcker, som jag tyckte var vackra. Det, och svårigheterna hon hade att skriva, intresserade mig. För till skillnad från de Beauvoir som var en politisk kvinna och en filosof som hade en plats i samhället, så kom Violette från underklassen och fick kämpa sig fram. Hon var modig och engagerad – och fick betala priset för det.
Hur menar du?
– Det är ju färre kvinnor som är konstnärer. Män kan inte få barn och känner sig så frustrerade att de måste hitta ett artistiskt utlopp. Därför är de mer kreativa än kvinnor som kan skapa liv genom barnafödande.
Eller så kanske kvinnorna inte har tid för att de tar hand om barnen?
– Violette gjorde abort för att skapa. Hon skrev ju ”hade jag fött ett barn hade det varit slut med mig”.”
Frankrike får i slutändan inte riktigt godkänt som ett ”jämställt” filmland. Vad fransmännen tycker om den svenske journalistens fixering vid kön och genus framgår inte.
– : – : – : –
Fredrik Virtanen. Foto: Gustav Gräll
Till sist; krönikan har redan varit uppe annorstädes, men jag utnämner härmed Fredrik Virtanens skrämmande sörja till text i Aftonbaldet till priset Årets Feministkalkon. Virtanen kanske kan kan grunda en organisation för feministiska män som tävlar om att intill självutplåning sjunga den rådande mediekonsensusens lov: Feministiska Männen Flagellanterna.
Jämställdhetsfeministern applåderar Virtanen här och kommenterar Pallas mission i Frankrike här.
Erik på Genusdebatten om Virtanen och Aftonbladet här.
Thomas Johansson. Bild: Göteborgs universitet
